Annika Karlsson

Det är sommar och jag har tittat på dokumentären ”Fallet Kevin”, som berör mig djupt och jag visar mina känslor i ett inlägg på FB, som den 21 juli får ett Mamma till Robin och Christian. Mamma till barnen som ”dömts” skyldiga till Kevins död. De är då 5 och 7 år gamla. Ett hjärta från en mamma som vill visa sin tacksamhet. Jag kontaktar henne. En kontakt med en kvinna, mamma och människa som kommer att beröra mig resten av mitt liv.

| ”Fallet Kevin” har visats på SVT1 i tre delar som granskar fallet om 4-åriga Kevins död, där polisen pekar ut Annikas två söner, då 5 och 7 år, som ansvariga. Dokumentären har fått stor uppmärksamhet, vunnit ”Stora Journalistpriset” och berört väldigt många som en av Sveriges största rättsskandaler. Jag berördes väldigt mycket av hur förhörsledare behandlade barnen illa, hur de ljög, mutade och utövade makt. I slutet av dokumentären ser vi hur de tillsammans får bo i en lägenhet på en psykiatrisk klinik och hur myndigheterna försöker med alla medel att utplacera hennes äldsta son hos fosterföräldrar. Men de hittar inga. Tack och lov. I annat fall hade ett redan svårt och lidande liv, sett ännu värre ut.|För kännedom; Weine är pappa till Christian och Robin. Eva är Weines fru.

Hur länge bodde ni i lägenheten på den psykiatriska kliniken?
Det som inte riktigt framgår i dokumentären är ju att barnen tillsammans med mig och Eva flyttar in ca 2 veckor innan utredningen ens är färdig. Så när förhörsledaren i de senare förhören mutar barnen om att få åka hem om de berättar sanningen, så finns det inget hem. Då bor vi i lägenheten vid psykiatrin. Vid presskonferensen den 1 november 1998 ansluter även Weine till lägenheten på barnpsyk. Då har han själv precis blivit utskriven från psykiatrin där han varit inlagd. Totalt bor vi där 4-5 månader med 24 timmars övervakning. De granskar både barnen och oss föräldrar med diagnosutredningar, röntgen och samtal. Som att de ville hitta fel på oss.
Från det att Weine skrivs ut och ansluter till lägenheten, höll de mig separerade ifrån barnen. Jag fick inte bo med dem utan fick klara mig själv. Jag levde tidigare i ett destruktivt förhållande och hade mindre kontakt med barnen, men både livet och kontakten hade blivit så mycket bättre ett tag innan allt hände 1998. Min känsla var att jag dömdes av de tidigare åren, som att jag inte var en viktig person i mina barns liv.

Jag tänker att Arvika är litet och att vi människor är snabba med att döma varandra. Hur var möjligheterna att flytta tillbaka?
Nej det var omöjligt. Där kunde vi inte leva vidare. Vi funderade på att ansöka om skyddad identitet, men det var inte värt att vi skulle behöva bryta kontakt med alla vi älskade och som fanns där för oss.
Jag skaffade direkt en samtalsterapeut och ett boende i Karlstad. Barnen började så småningom att slussas ut i skola och fritids. De var tvungna att ha assistenter med sig hela tiden, även hemma och om vi skulle gå och handla lördagsgodis. Det här blev vår vardag i 2 ½ år.
Efter ett tag flyttade både jag, Weine och Eva ut till två av Värmlands småkommuner och vi blev betrodda att ansvara för barnen utan övervakning. Socialtjänsten beslutade att Christian skulle bo med mig och Robin hos sin pappa. Men vi träffades ofta på helgerna. Det blev en så otrolig frihetskänsla.

Hur valde ni att prata om, hantera händelsen och er situation?
Inom familjen pratade vi om allt och visade våra känslor. Men inte till någon annan. Det blev en hemlighet. Vi litade inte på någon. Inte ens läkaren. När barnen mådde dåligt och vi behövde psykiatrisk hjälp, tog vi endast kontakt med de vi haft tidigare. De som redan kände till oss.
Rädslan över att bli ”påkommen” fanns hela tiden. Mentalt hade vi individuellt förberett och planerat för vad vi skulle säga och hur vi skulle reagera om vi blev konfronterade. Det gick åt så mycket energi på att inte få vara sig själv.

Hur läkte du?
Min samtalsterapeut har varit och är fortfarande ovärderlig. Hon har betytt så mycket för mig. Hon var till och med på mitt bröllop för några år sedan.

I dokumentären upplever jag att du, Weine och Eva har så fin kontakt, stämmer det?
Ja absolut, vi hade inget annat val än att stötta och finnas för varandra. Vi hittade styrkan i det. Det är nog ett av våra bästa verktyg.

Det blir så påtagligt för mig att dina pojkars ögon förändras från första till sista avsnittet. De glittrar och utstrålar glädje och lättnad istället för oro och sorg. Tänker du likadant?
Ja absolut! Vi filmade under ett helt år och när filmteamet kom från start hade vi aldrig sett utredningsmaterialet som bland annat de filmade förhören. Allt kom som en chock. Så mycket känslor. Som att vi varit några brickor i ett spel. Jag kände mig så kränkt som mamma och människa. Ingen värdighet. Ett svek. Det var så mycket att ta in och bearbeta, det kommer aldrig att gå över. Det här kommer jag att få leva med hela mitt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad, om att få veta vad som hade hänt. Det blev en bekräftelse på alla de känslor vi levt med i 19 år. Vi hade inte fel, vi fick upprättelse för det vi känt. Det var en otrolig befrielse.

Tvivlade du någon gång på om dina söner faktiskt var skyldiga?
Ja absolut, men man var tvungen att leva efter den historia man fått berättad för sig.

Vilka är dina starkaste minnen från tiden av polisens förhör och förundersökningen?
Jag har egentligen mycket vaga minnen ifrån den här perioden men det som sticker ut och som jag har starkast minne av är ex när vi i början efter domen har teamsamtal. Då står det 8-10 stolar i en halvmåne för läkare och psykologer mm och i mitten en stol till mig. En fråga ur den sessionen som etsat sig fast är när de frågar;
– Du som mamma, vad är det viktigaste du lär dina barn?
Varpå jag svarar att det är respekt och empati. Hur jag är mot mig själv och andra människor. Men det var som att det svaret aldrig dög, det var aldrig ”rätt” svar för dem.
Sedan glömmer jag ju heller aldrig när jag för första gången får se polisförhören. Det var så fruktansvärt. Det största sveket är nog att polisen, barnpsykologen och förhörsledarna säger till mig att de hämtar mig om det är något, eftersom jag inte får vara tillsammans med barnen under förhören. Att jag kan vara trygg och lita på dem. Så gör de inte det.

Barnpsykologen litade ju jag på under alla år och vi hade kontakt ofta under perioder. Rolf Sandberg, förundersöksledaren, trodde vi ju var kompetent och duktig på sitt arbete. Men så fel vi hade.

Kevin var ju Robins bästa vän, fick han möjlighet till att sörja att han inte fanns längre?
Nej det fick han aldrig göra. De lekte verkligen jämt.

Hade ni kontakt med Kevins föräldrar under den här tiden eller idag?
Nej det hade vi inte. De har ju levt i en lögn om att deras son har blivit dödad av hans bästa vän. Men även de vill ju givetvis veta sanningen och har varit ett stort stöd till dokumentären. De har hälsat till oss att det inte finns några ”hard feelings”.

Den här kvällen, den 16 augusti 1998, är ju även vänner (en barnfamilj) till Weine och Eva på middag. De förhörs ju flera gånger om pojkarna kommit hem blöta eller fattas under kvällen. Även här verkar det som att förhörsledarna inte tycker att de får de rätta svaren. Hur påverkade detta deras relation?
Ja de var ju verkligen bästa vänner, träffades ofta och gjorde mycket tillsammans. Efter några veckor hörde vännerna aldrig mer av sig. Det var ju en stor sorg. Nu i efterhand vet vi att de blev tillsagda av polisen att aldrig mer ha en kontakt. Nu har de äntligen återupptagit den igen.

När kunde du se dina barn skratta och vara genuint glada och välmående igen efter händelsen?
Jag skulle säga från när Christian börjar 5:e klass och Robin då 3:an, efter ca 4 år. Där hittade de riktiga vänner och älskade att spela innebandy och fotboll. Det var som om att de kunde vara sig själva på planen. Där kunde de fokusera på spelet och andra tankar försvann.

Hur tror du att de här 19 åren har påverkat dig?
Det har ju tvingat mig att leva i en lögn, som har tagit bort mig och mina barn rätten av vara oss själva. Jag har ju blivit ett proffs på att anpassa mig. Det positiva är ju att vi alla föräldrar har en väldigt djup och nära kontakt idag, med stor öppenhet.
Efter att dokumentären visades och vi hade varit en hel dag i Stockholm på press- och mediakonferens med intervjuer, kraschade jag när jag kom hem. Jag var totalt slutkörd men ändå lycklig. Alla känslor bara svämmade över.

Har du vänner kvar sedan den här tiden? Vänner som då vände dig ryggen, har de hört av sig efter dokumentären?
Jag har en riktig vän från Arvika som har funnits vid min sida hela vägen. Andra har hört av sig för att visa ånger eller medkänsla, men de är inte mina goda vänner idag.
Sedan har jag flera vänner idag som jag har funnit på senare år, som betyder mycket. Det värmer även när folk på gatorna kommer fram och vill kramas och ge några stöttande ord.
Jag vet att Christian och Robin har åkt ut till platsen där det hände, för att landa och göra upp. Det var många bitar som föll på plats hos killarna.

Vad har du för förhållningssätt till händelsen idag?
Jag lever inte med några frågetecken längre. Nu är det helt andra känslor. Vi kan tillsammans prata helt öppet och stötta varandra i det här fullt ut. Inget är en hemlighet längre. Nu behöver man inte vara rädd längre för sina egna reaktioner.
Vi har känt ångest, skärmat av oss, varit mörkrädda och känt oss förföljda. Men nu med svaren och verktygen vi lärt oss hantera livet med, är det en väldigt stor skillnad. Nu kan vi andas.

Har ni fått upprättelse eller en ursäkt av någon myndighet?
Nej, ingen har hört av sig. Man får stå för sina misstag, de har nog valt att förhålla sig till det här. Jag vet inte om jag skulle vara mogen för en ursäkt heller faktiskt.

Vad har livet lärt dig?
Att vi alla är människor och vi måste alla få ta vårt ansvar, att lyssna, visa empati och förståelse. Nu får Rolf Sandberg och hans team ta ansvar.

Vad är din styrka ur historien?
Jag har mycket i bagaget, men jag har fixat det. Kan jag hjälpa eller inspirera fler till att kämpa, så vill jag det. Kanske genom att föreläsa. Jag har varit engagerad i Rädda Barnen och det betyder väldigt mycket för mig generellt att jag har möjlighet att få påverka.
Största vinsten idag är att det inte längre finns några hemligheter, vi kan leva våra liv fullt ut. Med värdighet.

Hur ser du på framtiden?
Ljus. Vi mår alla bra! Jag gifte mig 2013 och vi har en sjuårig dotter som avgudar sina bröder. Det var jobbigt hur vi skulle förhålla oss till henne och berättelsen när dokumentären släpptes. Vi tog hjälp av en barnpsykolog och skolan. Hon har tagit det så bra.
-När Christian och Robin var små så hittade de sin kompis, som var död. Vuxna trodde att det var dina bröder som dödat honom. Men det trodde inte mamma och Weine. Christian och Robin trodde inte heller det. Nu säger Polisen att de vuxna som förut trodde att det var sant, hade fel. Det var inte Christian och Robin. Nu vill vi berätta sanningen på TV.
– Mamma det är väl klart att man måste berätta sanningen!

Mina söner mår bra. De har gott om fina vänner, Christian har sambo och lever i hus.
Äntligen känner jag mig lycklig och tillfreds. Jag njuter av livet fullt ut. Jag känner mig fullkomlig.
Förundersökningen ska vara klar vid årsskiftet och vi känner oss nöjda och är så gott som säkra på att Robin och Christian äntligen avskrivs från misstanke.
Sen får vi se om vi går vidare med att söka skadestånd, men det är inte det viktiga.
Nu har vi ett värdigt liv. Utan hemligheter. Vi lever. Som oss själva.

Varför väljer du att dela din historia i min blogg?
Det är så starkt för mig. Mina barn. Jag är så stolt över dem och över vilka de är idag. Jag måste berätta och kan jag hjälpa någon på vägen, så vill jag det!

Vad skulle du vilja säga till Rolf Sandberg idag?
Jag skulle vilja fråga: Varför? Var det värt det?

Den 16 augusti 1998 förändrade hennes liv. Hon är noga med att det här är hennes söners historia, som hon aldrig vill ta ifrån dem. Men hon som mamma har givetvis också en. Som måste få berättas. Från hennes perspektiv. Hon är så varm och klok. Hon har lätt till sina känslor, skratt och allvar skiftar snabbt. Innan vi lägger på säger hon att jag ska vara rädd om mig. Jag hör att hon menar det hon säger. Hon med en så stor ryggsäck vill att jag ska vara rädd om mig. Eller så är det just därför. Det är vackert. Jag fylls så mycket av henne, allt hon delat med sig av och hennes personlighet. Ögonen svämmar över med tårar när vi lagt på. Hon har genomlidit så många år av smärta. Annika lever efter att vi alla bara är människor, men vilket pris det kan kosta, att vara just det.