Fardin Kedri

Invandrare. Nyanlända. Utlandsfödda. Nysvenskar. Eller varför inte bara, människor. Vi dömer varandra varje dag, i smått och stort. Kanske att vi dömer invandringen mest just nu. Eller så är det bara att det är en väldigt starkt värdering och fråga hos mig. Att vi alla är individer. Människor. Som ska bli dömda utifrån sig själva och inte av att de tillhör en ”grupp”. En grupp som flytt krig, orättvisor, trauman, död, politiska svårigheter eller hot och jakt. Jakt på sitt egna liv. Innan jag hinner knacka på dörren, öppnas den, och jag välkomnas in av en varm brunögd man. Han ler. Han känns trygg. Men han är även en av dem som har sprungit för sitt liv. Jakten från Sadams herravälde och amerikanska soldaters bomber.

Vilken är din livshistoria?

Jag är född och uppvuxen i Irak under Sadams ledning, tillsammans med mina föräldrar och mina 9 syskon. När jag var 10 år utbröt kriget och vi var tvungna att fly. En fruktansvärd tid.

Sadam styrde landet. Vi bodde i en outvecklad by ca 3 timmars bilfärd från Bagdad. Vi levde ansträngt med en tung plånbok. Kvinnor fick inte arbeta och pappa hade en skada sedan det tidigare kriget mellan Iran och Irak. Det gjorde att vi hade svårt med försörjningen. Mamma sydde lite kläder hemma till grannkvinnorna i byn, och fick lite pengar för det. Min äldsta brorsa fick avbryta sina högskolestudier för att istället börja arbeta.

Även vi som inte var muslimer behövde läsa koranen om man ville studera på högskola. Vi hade inte el hela dygnet. Vi hade inga telefoner eller tv. Inga sängar, jag visste inte ens vad det var. Inga bord och stolar. Vi åt sittandes i skräddare på golvet. De enda leksakerna jag hade var en boll och slangbella.

Jag var tvungen att läsa språk. Jag läste persiska och kurdiska i ett par år, 6 dagar i veckan. På den tiden satte läraren skräck i undervisningen. Vi blev slagna varje dag. Vi kunde få smisk på fingrarna hårt om vi hade missat en punkt. Men det var helt normalt. Man visste ju inget annat.

Jag och mina syskon tänkte ofta på hur det var i något som kallades Europa. Hur såg det ut. Var det långt borta. Skulle vi få se det någon dag.

2003. Ryktet började gå, om att det skulle bli krig mellan USA och Irak. Jag märkte att mina föräldrar förändrades. Stressade. Oroliga. De hade varit med om krig tidigare. De visste vad det innebar. Nu med barn.

Alla hanterade situationen och oron olika. Vissa byggde skyddsrum, andra packade för flykt och några valde att stanna kvar. Eller hade inget annat val.

Våra soldater kom och började förbereda sig. Bara 600 meter från vårt hus grävde de en stor skyttegrav. Bomberna kom. Flertalet större städer, inklusive Bagdad brann. Dessa låg flera mil ifrån oss, ändå kände vi vibrationerna av flygplanens nedkast.

De flesta började ta bort glasrutorna från fönstren och ersätta med plast. Jag kommer fortfarande ihåg hur mina föräldrar väckte oss en natt och tog med oss ut. Vi såg och hörde bomberna långt där borta. Det är det värsta jag hört. Det vibrerade under fötterna och plasten i fönstren slog.

Vi i familjen var alla oroliga för min äldsta bror som arbetade i Bagdad och som inte hade kommit hem. Eftersom vi inte hade telefoner visste vi inte om han levde. Det gick några veckor. Så en dag kom han på en motorcykel. Vilken lycka.

Vardagen var rubbad. Det fanns inte längre varken jobb eller skola. Ingen information. Soldater ber om civila kläder i utbyte av knivar. Jag får en att ha i byxorna. Det var inget konstigt. Det var krig och alla måste kunna försvara sig.

Redan efter några månader var USA inne i Irak och situationen var ohållbar. Det pratades om Jordanien och att FN fanns där för att hjälpa till vid gränsen. Det beslutades att min ena brorsa skulle åka dit själv för att se om det stämde.

Han kom tillbaka med goda besked och vi packade för att fly. Det bodde några hundar utanför vårt hus som jag gillade och tog hand om. Kommer ihåg att jag packade valparna i en säck och tog med dem bort till mer civilisation så de inte skulle bli ensamma när vi flydde. Jag kan fortfarande tänka på dem, hur deras liv blev. Hur långt det blev.

Tidigt en morgon kom en mini-buss som skulle ta oss till gränsen. Jag vet fortfarande inte hur vi hade råd. Vi satt trångt för att få plats allihop. Jag önskar jag hade kunnat filma resan. Det gjorde mig så ledsen att på så kort tid hade Irak förändrats. Från grönt och vackert, till ett spöksamhälle efter bomber och bränder.

När vi är nära gränsen blir vi stoppade av soldater som undrar vart vi är på väg. Vi släpps förbi. Det vet jag inte heller hur vi lyckades med.

Jag var 10 år och visste att vi skulle bo i tält, det var allt. Vi kommer fram till lägret som UNICEF ansvarar för och ligger i en stängslad zon mellan Irak och Jordanien. Vi blir tilldelade två 10 kvadratmeter stort tält. Jag kommer ihåg att det är sandstorm den här dagen. Det är tält överallt, människor överallt. Det är lyhört och man hör minsta detalj om vad som sker eller sägs i tälten bredvid.

Vi får kläder och 2 dagar i veckan får man sina matpåsar som räcker till alla under veckan. Det finns mediciner och vatten. I olika tält finns aktiviteter som att måla tillsammans eller läsa engelska. Utanför områdets stängsel står militär och vaktar så ingen rymmer eller plundrar de transporter som kommer. Det kunde straffa en hårt. Min brorsa bestämmer sig en dag för att lifta tillbaka till vår by för att sälja huset, så vi kunde få mer pengar att använda till vår kommande resa till Europa. Han lyckades med det.

Acceptansen i tältlägret kommer snabbt, allt är bättre än att leva i krig. Dagarna rullar på och man lever för dagen. Efter ca 1 år får vi flytta till ett annat UNICEF läger som låg lite närmare Jordaniens gräns. Här bor det ungefär 1 000 personer, på ett område om 2-3 km, med bara en massa tält.

Jag kommer ihåg hur jag följde med min brorsa en dag på plundring. Det hade kommit två transporter, en med kaninkött och en med amerikansk whiskey. Jag glömmer aldrig paniken när vi blev påkomna och vi springer för livet med soldaterna efter oss. Jag hann under stängslet men inte brorsan. Han blev tillfångatagen. Piskad, slagen och torterad. Han kunde inte röra sig på två dagar. Hans kropp var helt blå. Han fortsatte plundra senare men inte jag.

I tältlägret var det både muslimer och icke muslimer med andra religioner. Det blev vi mot dem. En dag bröt ett stort slagsmål om 100 personer ut. Det var tillhyggen, blod och många blev skadade.

Efter drygt 7-8 månader i det här lägret började förhören och samtalen med UNICEF och Röda Korset. Första omgången var klar för att åka till Europa. Vilka skulle få åka. Mina föräldrar fick höra av de andra i lägret att vi som var så stort familj inte skulle få åka. Att vi skulle splittras. Det skapade stor oro och ”tog död” på min mamma och pappa.

Så kom listorna upp och hela vår familj fanns med. Man kan inte sätta ord på den lyckan och lättnaden. Vi fick flytta in i ett tredje läger, den här gången i Jordanien. För första gången ser jag mobiler och datorer som UNICEFS personal har. Hur fungerar de. I det här lägret fanns skola och sjukvård i stora tält. I Jordanien bodde vi mer i säkerhet, men det var ändå oroligt i lägret. Vi hörde att när vi precis hade åkt från det tidigare, hade de lyckats avfärda två raketer som riktats mot lägret.

Här bodde vi några månader innan vi får meddelande om att vår familj ska bli placerade i Sverige. Där vi ska bo heter Hällefors. Vi hade hört talas om Sverige, det skulle vara bra där. Vi hade släktingar i Göteborg. Vi var fulla av förväntan, men ändå rädda och oroliga för det som väntade.

Den 25 november 2004 lyfter planet mot Sverige. Jag får så mycket mat på planet, men kan inte äta något då jag kräks. Vi landar och kliver på en lång buss. Bussen stannar på flera ställen för att släppa av andra människor. När vi kliver av i Hällefors är det kallt och jag står och trampar i något vitt. Jag undrar och frågar pappa vad det är.

En tolk och socialen möter oss i bostaden. En annan familj från Irak kommer och välkomnar oss, de bjuder oss på mat. De har betytt så mycket för oss.  Att vi nu var i Sverige var ofattbart. Jag vet att jag stod och tittade ut genom fönstret, fattade inte att det var sant. Efter 2 år i tält, var vi nu här. I säkerhet. I trygghet.

Ganska snart började jag i skolan, i fjärde klass. Jag kom inte in i klassen. Kunde inte svenska. Vi förstod inte varandra. Det väckte frustration och snart var jag i slagsmål på rasterna. Jag kom från krig. Ska någon slå mig, så ska jag slå tillbaka.

Darin slog igenom i Idol. Jag gillade hans musik och fick höra att han hade kurdiska rötter. Jag hade en bild på honom i skolan. Detta uppskattades mer av tjejerna än killarna. När jag gick i 6:an började jag äntligen få riktiga vänner. Började landa och komma in både i samhället och i skolan. Vi som hade slagits tidigare hade även vi blivit kompisar.

Jag fick jobba mycket på att klara betygen. Dels för det nya språket och för att jag inte gått i skolan tidigare på flera år. Men jag var väldigt målinriktad och klarade att komma in på samhällsprogrammet på gymnasiet. Jag älskade de åren. Skolan arrangerade en novelltävling där jag ställde upp och vann med min ”När helvetet bröt lös”. När den lästes upp den så såg jag på alla som satt i Folkets Hus att de var berörda.

Efter gymnasiet flyttade jag till Örebro för att studera på Universitetet. Jag ville inte ta lån utan jobbade samtidigt. Jag har alltid förstått att det är viktigt med utbildning för att få jobb. Att ha ett jobb för att vara en del av samhället. Det är jag nu. Väldigt tacksam, men jag har slitit för det.

Hur har din uppväxt i krig och flykt till Sverige påverkat dig?

Extremt mycket. De första åren hade jag mycket mardrömmar. Jag tänker alltid ett steg längre idag, allt kan hända. Jag är mer vaksam. Jag vill ha en ekonomisk stabilitet, om jag snabbt behöver lämna landet. Jag vill aldrig mer leva fattigt. När jag läser eller ser nyheterna idag, kan det ibland bli att jag drömmer mardrömmar om nätterna. Nu i efterhand förstår jag ju att jag kanske led av posttraumatiska symtom när jag kom till Sverige, men jag fick aldrig någon hjälp och tänkte inte på att man kunde på hjälp.

Ni som inte har upplevt krig, kommer aldrig förstå vad det innebär. Så är det ju med allt.

Vad gör mest ont idag att tänka tillbaka på?

Att familjen inte hade bättre förhållanden att leva efter i Irak. Smärtan och oron som mina föräldrar måste burit över att de redan visste vad ett krig innebar, nu fick de uppleva det igen med sina barn.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?

Mycket! Mina föräldrar som trots med de lilla de hade har tagit hand om oss alla barn och uppfostrat oss fint, och att de tog med oss till en bättre framtid.

Sedan är jag väldigt stolt över mig själv som har studerat på universitet, haft starka mål och är arbetsam. Idag är jag lycklig gift och köpt min första bostadsrätt. Jag hade inte velat att mitt liv var annorlunda.

Vilken tycker du är den största fördomen om invandrare?

Att vi lätt drar alla över en kant. Många svenska känner inte ens en invandrare. Vi får ofta höra att vi är kriminella, kostar pengar eller tar era jobb. Om jag som invandrare utan utbildning och med språksvårigheter tar ditt jobb, då är det du som ligger på latsidan. Ja, jag behövde ekonomisk hjälp de första två åren men sen har jag jobbat och betalat skatt i snart 10 år.

Vad tänker du kring att invandrare måste vara tacksamma?

Jag är så trött på att få det i ansiktet. Jag är extremt tacksam, det hoppas jag att alla är. Vi kommer från sämre förhållanden, så klagar vi så är det inte för att vi inte är tacksamma eller inte har det bra. Vi har samma rättigheter och skyldigheter i Sverige som alla andra. Hade jag inte slagits för att komma vidare hade jag fortfarande levt på försörjningsstöd. Tacksamhet betalar inte min lön.

Kan du känna dig dömd även idag?

Sorgligt, men ja det gör jag stundtals. En invandrare kommer alltid vara en invandrare. Vi är inte där än där ”alla” i samhället ser oss med en och samma syn.

Hur tycker du att vi skapar bättre integration?

Ta bort valfriheten om vart du vill bo under de första åren i Sverige, vi söker oss till varandra. Det gynnar oss inte alltid. Vi behöver bo i en svensk grupp så att vi lättare kommer in i samhället, lär oss språket och normen. Både för landets och vårt bästa.

Har du några tips till oss svenskar som vi kan tänka på gällande invandrare?

Vi invandrare är ofta väldigt gästvänliga, sök gärna kontakt. Lär känna mig som människa först, innan du dömer.

Det sägs att det som inte dödar oss, gör oss starkare. Vad tänker du kring det?

Ja med tiden, men inte direkt. Det gör ont, det smärtar, men man stärks av det med tiden och lär sig hantera det.

Hur hanterade du den senaste flyktingvågen för två år sedan, 2015?

Jag åkte tillsammans med min brorsa och en släkting ner till Ungern för att leta och hjälpa fler släktingar som var på väg över till trygga och säkra länder. Jag blev så berörd och tagen av det jag såg. Glömmer aldrig en mamma jag såg som gick ute mitt i natten med en sovande bebis på bröstet och en liten tjej i handen. Vilsna och tomma.

När vi kom hem bestämde jag mig för att starta en insamling ”Flyktingarna i Budapest” med mål om 20 000 kr. Efter ett dygn hade jag fått ihop 30 000 kr. Strax innan jag åkte ner hade jag ca 55 000 kr. Jag ville att allt skulle gå till flyktingarna så jag och syskonen betalade vår resa och boende själva från våra egna sparpengar.

Jag och mina två systrar planerar våra inköp och reser ner. Vi bestämmer oss för att vi inte kan agera med känslor för då kommer vi bryta ihop. Då gör vi inget bra jobb.

Vid Ungerska gränsen kom ca 10-14 000 personer över varje dag och vid tågstationen där vi var mest kunde det vara upp till 3 000 personer i de smala gångarna som alla skulle med tåget.

Vi köpte vatten, mediciner, tofflor, frukt, hygienartiklar och mat. Jag såg en farbror ta av sig sina strumpor när fotens skinn lossnar och åker av med strumpan. Han hade gått i 30 timmar.

En 14 årig pojke, som jag inte kan släppa ur minnet, står vilsen och ensam på perrongen. Han har panik. Han har varken pengar, biljett eller föräldrar kvar. Vi köper honom en biljett och ser till att han kommer med tåget.

Efter sex dagar hade vi så gott som hjälpt människor dygnet runt. Vi var utmattade men väldigt glada och stolta. De hade valt att resa ett 3 meter högt taggtrådsstängsel vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Inga fler kom in. Det var tumult och väldigt jobbigt att se. Vi hade hunnit gjort det vi kunnat.

När jag kom hem redovisade jag alla kvitton och kostnader på mina sociala medier. Visade resan och situationen i bilder. Det var viktigt för mig att visa att alla som skänkt pengar kunde lita på mig. Några som jag aldrig hade träffat hade swishat ett par tusen kronor. Det ger mig hopp om mänskligheten.

Varför väljer du att dela din historia i min blogg?

Jag hoppas att någon lär sig eller får en ny infallsvinkel om oss invandrare. Vi glider inte på en räkmacka, vi lever inte alla på socialen eller är kriminella. Vi har flytt för våra liv. För att vi inte hade något annat val. Man tar inte en gummibåt över havet och riskerar sitt liv om man inte måste. Man byter inte hus mot tält om man har det bra. Generalisera inte, lär känna en person innan du dömer.

Han bevisar att han även i vårt samtal är målinriktad och fokuserad. Han återkommer flera gånger till att han måste utelämna detaljer och känsliga händelser. Han är så ung, ändå har han upplevt så mycket. Tänker på min egna
10-åriga dotter, om hon skulle fly ett krig och uppleva det han gjorde i sin egen ålder. Det är smärtsamt. Går inte att ta in. Som han säger, vi som inte upplevt skräcken i ett krig kan inte föreställa oss det. Men vi kan öppna våra hjärtan. Sträcka ut en hand. Ta kontakt. Bjuda in till ett samtal eller en kopp kaffe. Vi lever i ett gemensamt land. Inte vi och dem, utan vi tillsammans.

 

 

 

One thought on “Fardin Kedri”

  1. Jag vill så gärna skriva något som kan uttrycka hur mycket din berättelse behövs och berör. Hur mycket skillnad du och din familj gör. Hur varje dag ni har levt i Sverige har varit en dag ni berört och inspirerat att bli bättre människor. Själv är jag stolt att just Hällefors fick välkomna er. Vilken ära!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *