Jessica Siimes Bark

Jag är lite nervös över vårt samtal. Jag vet att vi har en gemensam beröringspunkt. Vi vet båda hur det känns att ha sitt barn på sjukhus. Allvarligt sjuk. På gränsen till att behöva leva vidare utan sitt barn. Tårarna rinner på oss båda, flera gånger. Känslor som sitter så starkt, även om det gått flera år. Hon är så tacksam över att vara mamma, något som inte var en självklarhet från början.

Vilken är din livshistoria?

Mina två äldsta barn har jag fått IVF hjälp med för att komma till världen, varav mitt mellanbarn föddes allvarligt sjuk. Men det visade sig bli ännu värre några månader senare.

Jag har alltid mått dåligt av hormonella preventivmedel och valde att sluta med dem vid 23 års ålder. Jag var i ett fast förhållande sedan flera år tillbaka och visste att det här var mannen i mitt liv. Vi beslöt oss för att vi var redo för att bli föräldrar. Vi provar och ser när jag blir gravid. Det är välkommet! Jag hade alltid sett familj framför mig och Patrik och jag hade våra barns namn planerade sedan länge.

Det gick ett år. Jag var fortfarande inte gravid. Märkligt, jag var ändå ung, tänkte att det skulle ta sig ganska snart.

Jag ringde till sjukvården, vi fick komma in snabbt och de satte igång en utredning. Vi hade då aldrig hört talats om IVF. Vi hade själva pratat om adoption. Det visade sig att mina äggledare var trasiga.

Processen börjar med hormonspray, det försätter hela kroppen i klimakteriet. Sedan övergick jag till att varje dag ta sprutor i magen som hjälper äggen att mogna och som avslutades med en större spruta som får igång ägglossningen.

Det kändes som att jag gick runt i ett vakuum, att jag tittade på mig själv ovanifrån. Känslorna var ständigt kraftfulla. Ena stunden var jag sprudlande glad, den andra grät jag hysteriskt. Jag var ofta irriterad på allt och alla.

De plockade ut 11 ägg på mig som sedan befruktas på ett fat tillsammans med Patriks spermier. Det blev lyckligtvis 3 embryon. Några dagar senare inseminerades jag.

Jag var så mentalt stressad, så jag vet att jag tänkte att det här inte kan fästa. Det gjorde det inte heller.

Mitt i all gravidstress så blev min syster och svägerska gravida. Jag var så glad för deras skull men samtidigt så ledsen och uppgiven över min egen situation. Jag tröstade mig med att jag ändå skulle få vara en stor del av deras liv.

Situationen blir så onaturlig. Jag sitter och åker runt i min bil för att vänta på samtalet om att få komma in till sjukhuset för insemination. Om äggen överlever och mår bra efter upptining, som i mitt andra försök, så gäller det att vara nära. Jag försöker vara mentalt stark för både ett positivt och negativt besked. Så ringer de. Jag är välkommen in.

Att vänta dessa 16 dagar innan jag får ta det efterlängtade graviditetstestet, är fruktansvärt jobbigt. Känslan och glädjen över när stickan visar plus, går inte att beskriva. Äntligen var det vår tur.

Vi hade ju hållit det här för oss själva, det var bara de närmaste som visste vad vi gick igenom. Många runt omkring oss frågade, ”ni som har varit ihop så länge, när ska ni ha barn?” Det är påfrestande. Att få barn är långt ifrån en självklarhet.

Vi hade nu vår dotter och det fanns ett embryo kvar i frysen. Vi ville ju gärna ha ett syskon. Jag hade bestämt mig för att inte gå igenom hormonbehandlingen en gång till då jag mådde så dåligt av den.

Inseminationen blev lyckad och vi väntade vårt andra barn. Hela graviditeten hade varit lite turbulent och så skulle det fortsätta ett tag framöver.

Emil föddes med blåsljud på hjärtat och skickades till en hjärtspecialist som konstaterade att det inte var det, det var en förträngning på aortabågen. Ännu värre.

Hans första operation planerades till att han var 3 veckor. Vi hade checkat in på sjukhuset i Göteborg när hans prover visar att han har pågående RS och operationen måste flyttas fram.

Vi får åka hem igen. En kväll upplever jag att han slutar att andas. Jag skriker rakt ut ”ring 112”, lindar in Emil i en filt och springer ut i friska luften. Jag låser mig helt.

De längsta minuterna i mitt liv. Ambulansen kommer och personalen konstaterar att han trots allt mår bra och syresätter sig fint. Vi får följa med in till sjukhuset. Läkaren sa till mig ”din son mår bra, jag tror det är värre med mamman”. Då föll jag. ”Sov en natt här, vi finns utanför om det är något”. Det gjorde mig trygg. Efter det kändes det bättre.

Efter ytterligare tre veckor, när Emil är 6 veckor, är det då dags för operationen.  Läkarnas plan A är att gå in med ett litet snitt genom revbenen som kommer att ta 3-4 timmar, istället för 18 timmar om de behöver gå på plan B och öppna bröstkorgen.

Jag frågar läkaren om det här är en rutinoperation. Han svara ”det är inte den enklaste, men heller inte den svåraste. Hjärnan hade varit värre”.

Att lämna över sin 6 veckors bebis till läkaren inför sövning, är det värsta jag har gjort. Du vet inte om det är sista gången du ser ditt barn levande. Omöjligt att släppa honom.

Efter 3 timmar ringer läkaren. Man både vill och inte vill svara. ”Operationen har gått bra, men jag har råkat nudda ett stämband. Nuddar man två kan man bli stum. Nu kanske följden blir att han får en hes röst”.

Herregud, vad gör det, tänkte jag. Han lever.

Emil mår bra. Jag börjar landa. Månaderna går. Han har täta uppföljningar på sjukhuset och han utvecklas som han ska.

Emil är 7 månader och jag tillsammans med båda barnen, mina föräldrar, syster och svägerska med barn ska till Grekland på bröllop.

Han är lite snuvig när vi åker men inget värre. Första kvällen på Rhodos får han lite feber men han äter. Andra kvällen vill han inte ha välling, han får 41,5 i feber och börjar krampa. När jag lyfter upp honom börjar han gallskrika. Jag fattar givetvis att det här är allvarligt.

Jag ringer i panik till researrangören om en ambulans som säger att det inte fungerar så i Grekland. Jag måste ta en taxi.

Väl inne på sjukhuset får vi full assistans. Efter en timmes undersökningar konstaterar de bakteriell hjärnhinneinflammation. Här börjar helvetet på jorden, nästa kamp mellan liv och död. Tankarna går tillbaka till läkaren som tidigare opererade Emil, ”det är värre med hjärnan”.

Sjukhuset ser ut som en fängelseborg med galler för fönstren och det finns inga handdukar. När jag duschat får jag torka mig på ett lakan.

De hade inga sjuksystrar eller undersköterskor så de bad mig att vaka över honom. Jag hade handen på bröstkorgen för att känna andningen och vågade inte släppa honom med blicken.

Emil fortsätter att krampa och ha hög feber. Läkaren kommer in och säger att ett flygplan står startklart att ta oss till universitetssjukhuset på Kreta, Emil är för allvarligt sjuk för att vara kvar på Rhodos.

Jag skyndar mig att skriva på alla papper, så att vi kan åka.

Jag får Emil i famnen med en syrgasmask och så får vi sätta oss som i ett bullrigt militärflygplan. Med nätstolar utefter planets sida. Mittemot ligger en liten nyfödd bebis i kuvös och kämpar för sitt liv. Men utan sina föräldrar. När vi landat åker Emil med ambulans till sjukhuset medan jag får ta taxi.

Jag springer in till receptionen och frågar efter min son. De kan knappt engelska och ruskar på axlarna. Till sist kommer en barnläkare som visar oss upp en våning. Han frågar lite försynt vad det är för fel på min son.  När han hör att det rör sig om en bakteriell hjärnhinneinflammation stannar han upp och frågar om jag egentligen vet att den med all sannolikhet utgör 100 % dödlighet.

Då ser jag på långt håll min man komma gåendes. Det är som att se mig själv i en film, i slow motion men ändå i speed. Jag kommer inte ens fram till honom innan mina ben inte bär mig längre. Jag stupar framför honom och bryter ihop. Nu är vi två. Jag får gråta ut i en trygg famn.  Jag behöver inte orka själv längre. Jag hade inte sovit på två dygn.

Vi går in till Emil, där Patrik är nästa att bryta ihop. Han har ju burit på samma oro som jag, fast på håll. Han visste inte om han skulle hinna ner medan han fortfarande levde.

Vi får bara träffa honom en halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen. Resterande tid är vi i väntrummet utanför, mestadels gråter eller sover. Vi pratar mycket om hur vi ska kunna ta oss igenom detta om det värsta tänkbara händer.

Dagarna går och Emil blir allt bättre. Våra närmaste är kvar på Rhodos och det börjar närma sig hemresa för dem. Engla, vår dotter, får inte resa med dem hem eftersom hon reste med mig in. Patrik flyger över och hämtar henne till oss på Kreta. Hon är tre år och bär även hon på oro och tusen frågor. Det var så läkande att få henne omkring sig.

Första gången hon får hälsa på honom blir hon förskräckt av hans blekhet, slangar och av ett sår han har vid ögat hon tycker ser läskigt ut. ”Vad har de gjort med min lillebror” och tårarna rullar nerför hennes kinder. Jag vet att jag svarade lugnt, ”älskling, de har gjort så att han lever”.

Emil är krampfri flera dagar och flyttas från IVA. Han är så glad. Han har lärt sig att sitta och klappa händerna. Personalen brukade sjunga för honom. De var ju så mycket med honom.

En dag säger en ur personalen, ”nu har ni en son som är så frisk att han börjar leta efter er”. Ni kan gå in!

SOS International har hjälpt oss väldigt mycket i den här processen. De flög in en läkare från Danmark som gjorde en slutbedömning om att Emil mådde bra och att vi fick åka hem. Alltså den lyckan!

Hemkomna, välmående och utan biverkningar.

Sedan börjar nästa äventyr, 18 månader senare, kommer lillebror Elvin till världen utan IVF hjälp. Men det är en helt annan historia.

Hur läkte du efter att ni kom hem från Kreta?

Jag har pratat väldigt mycket, det har varit min bästa bearbetning. Jag och Patrik pendlade mycket upp och ner i våra känslor. När den ena var nere så blev den andra starkare och tvärt om. Vi har alltid stöttat varandra. Vi hade ju pratat om att vi kanske måste ta hem Emil i en liten låda, så vi kände ju en så enorm tacksamhet. Sedan fanns det ju en till sida av historien. Mina oroliga familjemedlemmar på Rhodos. Det var väldigt skönt att prata med varandra för att komplettera historien. Jag hade ju befunnit mig mycket i en bubbla, så det var så skönt att få rätsida på allt som hände. Få ihop pusslet.

Hur har Emils första levnadsår påverkat dig?

Jag tar inget för givet. Jag säger heller inte längre ”nu kan det inte bli värre”, för jag har varit med om att det faktiskt kan bli det. Jag har lärt mig mycket om mig själv och har blivit stärkt i att jag klarar mycket. Jag är noga med att visa känslor men är inte så orolig av mig, tar det mer som det kommer. Jag tar inte ut glädjen i förskott, som om när vi bokat en resa så tänker jag att ”det blir kul om den blir av”.  Jag och Patrik bestämde oss snabbt för att inte bli höns- och curlingföräldrar. Vi vill inte linda in honom i bomull. Vi bestämde oss för att vara tacksamma för alla gånger det gått bra och leva utifrån det.

Vilket är ditt budskap till livet?

Ös på med kärlek! Utmana dig själv, om du misslyckas är det ett bevis på att du i alla fall försökte!

Vad tänker du om att ”Ensam är stark”?

När jag var yngre levde jag efter ”Ensam är sjukt stark”, jag fixar det själv. Jag vill inte vara beroende av andra. Jag känner att jag klarade Grekland för att jag var van att vara stark. Jag är inte rädd för att vara själv, däremot vill jag inte alltid vara det.

Är du rädd för döden?

Ja det är jag, mer rädd för att förlora de runt om kring mig än att dö själv. Tror det har att göra med mitt arbete, det kan gå fort. Jag kan ta med min erfarenhet i mitt arbete och känner stor empati både för patient och anhöriga.

Varför väljer du att vara med i min blogg?

Barnfrågan är inte helt självklar, det kan kännas lite skamligt att inte ”klara av” att få barn själv på naturlig väg. Be om hjälp och skäms inte över det! Alla barn är välkomna som de verkliga mirakel de faktiskt är och då spelar inte vägen till livet någon roll. Efter Grekland vill förtydliga vikten av bemötandet av nya människor. Vi har alla olika bagage och olika tunga ryggsäckar, var ödmjuk. Allt kanske inte är som det först verkar.

Vi sitter en stund. Tagna. Det har gått drygt 6 år sedan Emil föddes. Ändå är det så påtagligt under samtalet att det fortfarande ligger väldigt nära. Hon säger att han är en pojke med ett stort hjärta, som en gång varit trasigt. Jag tänker att det är mer efter sådana här känslomässiga händelser som blir trasigt. I en familj. I relationer. Hos sig själv. Som måste läkas, lagas och repareras. Det kanske är därför Jessica valt att studera och arbeta som undersköterska. Inte bara för att läka sig själv, utan även andra i samma eller liknande situationer.

Till Jessicas egna blogg för mer av hennes ord

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *