Fredrica Johansson

Vi går in i oktober månad och jag tror inte att det undgår någon att inte uppmärksamma cancer, speciellt bröstcancer lite extra. Ett laddat ord. Ett berörande ord. Vi är många som har drabbats, är sjuka eller är anhörig och vän till någon som varit eller är sjuk. Till någon som överlevt. Till någon som inte överlevt. Jag träffar Fredrica, som har erfarenhet av båda alternativen.

Vilken är din livshistoria?

Jag har överlevt en av de mest aggressiva tumörer av bröstcancer och samtidigt funnits vid min pappas sida under hans cellgiftsbehandling, men som dessvärre inte finns kvar på jorden längre.

Allt började i december 2014 när jag kände en knöl i bröstet och reflekterade över att jag gått ner i vikt sedan sommaren. Men jag slog bort det med flera förklaringar. Jag och min dåvarande man hade bestämt oss för att skiljas så jag hade tankarna på annat.

I februari hade jag flyttat och knölen var fortfarande kvar. En jobbarkompis envisades om att jag måste söka läkare för att kolla upp den. Jag jobbar själv som undersköterska så jag om någon borde vara bättre på att uppmärksamma symtom.

Tre dagar senare hade jag en läkartid och ytterligare några dagar senare fick jag ett telefonsamtal; ”som du förstår så behöver du komma in imorgon”!
Alltså alla dessa tankar som bara exploderar i huvudet! Nu kommer inte jag få se mina barn växa upp.

För mig var det väldigt viktigt att direkt prata och berätta för barnen, som då var 11 och 14 år, jag ville vara ärlig och öppen. Min äldsta dotter bara skrek rakt ut och sprang ut genom dörren, ner på stan. Henne fick vi gå ut och leta efter, vi fann henne hos en av hennes bästa kompisar.

Fyra dagar senare låg jag på operationsbordet för att ta bort den berömda tårtbiten.

Ett par veckor senare träffade jag läkaren för ett återbesök som slutade med ett mörker. ”Vi har jätte tråkiga besked. Vi har hittat en tumör till, vi måste ta bort hela bröstet. ”

Mina tumörer är en av de mest aggressiva och väldigt ovanliga hos oss kvinnor under 40 år. De ville köra både hängslen och livrem på mig. Efter operationen av hela bröstet några dagar senare, så var jag cancerfri. De sa att jag skulle klara mig. Det var en konstig känsla, oron släpper aldrig, men skiten var i alla fall borta från kroppen för tillfället. Nu började 1 ½ år av cellgifter.

I maj fick jag ett samtal där de undrar om jag ville vara med i en utvald grupp där de forskar om en ny cellgift som de tror på och vill få ut på marknaden. Den var tidigare prövad på kvinnor med cancer som spridit sig med lyckat resultat.

Efter stöd, samtal och funderingar kände jag att jag kör. Om den inte hjälper mig, så hjälper den någon annan. Forskningen måste få ta plats och utvecklas.

Dessutom skulle forskningsenheten skicka min tumör till Tyskland, bara det var en lättnad och skön tanke.

Här någon stans kom kämpar-Fia fram, jag var inte klar med livet än.

När jag blev sjuk så försvann många av mina vänner. De hörde inte av sig eller hälsade på. Inte heller min mamma. Jag tror det var en rädsla för många. Men det var jag också.

Mitt i allt steg fyra fantastiska bekanta fram som skulle bli de mest betydelsefulla någonsin, likaså min storebror. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Efter varje cellgiftsbehandling turades de om att sova hos mig för att se att jag mådde bra, hur jag skulle reagera eller behövde hjälp.

Alla reagerar så olika på cellgifter. Hos en del kan allt stanna, även om det är ovanligt. Jag hade ju bara sett på tv hur man brukar må och förväntade mig det. Men jag har haft tur. Jag har mått lite illa. Tänkte i början att eftersom jag inte mår skit då tar inte cellgifterna, men så var det ju inte. Ju längre tiden gick ju svagare blev kroppen. Men hela tiden kämpade jag på. Ett steg fram och två bak.

Jag började mina första veckor med de ”vanliga” cellgifterna, som slog ut allt. Jag tappade håret ganska snart och mina vänner kom och hjälpte mig raka av det. Jag kommer ihåg hur jag dagarna innan håravfallet, drömde om att det flög av när jag åkte i bilen. Mina barn tyckte det var jobbigt om jag skulle bära peruk och den skulle blåsa av mitt på torget. Men jag valde att aldrig bära någon, jag ville visa att jag var sjuk. Det kändes mer naturligt och självklart än att bära en.

Den andra perioden där jag provade forskningens cellgifter mådde jag bättre, de är målinriktade och letar endast upp de sjuka cellerna och kapslar in dem. En biverkan på den var att jag fick en nervpåverkan i ena handen, men som ändå blivit lite bättre. De vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka hela känseln och funktionen i handen.

Men i det stora hela är jag nöjd över att jag tackade ja till forskningsprojektet.

Mitt under cellgiftsbehandlingarna söker även pappa vård för sina magproblem. Det visar sig att han har en stor tumör i tarmen och cancern har spridit sig till levern. Det går inte att operera. Han har ingen chans till att överleva. Men för att förlänga livet påbörjar även han en cellgiftsbehandling.

Vi visste att det handlade om månader för honom, och i slutet satt vi i varsin stol med varsin kanyl i armen. Vi fick mycket tid ihop på så vis och kunde prata igenom livet som varit och livet vi hade framför oss.  I det här rummet fanns sju stolar och de var nästan alltid fullsatta. Jag tänkte ofta på att det alltid var fullt i stolarna, så många som var drabbade.

En kvinna jag träffade i rummet valde att behålla sin sjukdom till en hemlighet, hennes närmaste i omgivning visste men inga andra. Vi tänkte så olika hon och jag. Jag valde från början att vara öppen med både min sjukdom, behandlingar, operation och känslor. Jag delade gärna med mig i mina sociala medier där jag även fått mycket stöd. Hon är nu mera en ängel.

Det är även min pappa. I maj 2017 somnade han in. Innan dess hade jag funnits för honom varje dag. Han var så sjukhusrädd. Han sa alltid ”bara du överlever Fia, bara du blir frisk”. Jag kände nästan tvärt om, varför jag och inte pappa?

I september 2016 avslutade jag min behandling och hade med mina vänner under ett års tid planerat min FRISKfest. Det var bra att fokusera på den planeringen under de tuffa behandlingarna. Pappa stöttade mig till att ha festen och sa alltid att han skulle vara med på den. Det var han. Som vi festade!

Han hade tre önskningar innan han dog. Se mig gå i mål, vara med på min fest och att jag och mamma skulle vara sams. Så jag hade en uppgift till att avsluta. Att bli sams med mamma. Jag upplevde att hon inte fanns som ett stöd för mig, vare sig vid skilsmässan eller under min sjukdom. Vi hade en bra kontakt innan, men jag tappade henne där, när jag som mest behövde henne. Jag hade svårt att acceptera det. Vi sökte professionell samtalshjälp för att bättre kunna prata med varandra, hitta förståelse och närma oss varandra igen. Jag förstår ju idag att det var hennes rädsla som gjorde att hon inte hade förmågan att hantera situationen bättre. Men vi har långt kvar.

De senaste åren har varit som en dans på legobitar. Det har gjort ont, men jag har tagit mig fram. Det sista som gjorde att jag till sist fick känna mig hel var att jag fick mitt bröst tillbaka. Jag var singel och kände att ”vem vill dejta en kvinna med endast ett bröst”? Efter ärftlighetstestet så beslöt vi oss för att ta bort även det andra friska bröstet, även om testet inte visade hög risk.

Det är som att det var en sista legobit i bygget. Ett tecken på att jag är frisk. Nu kan jag gå vidare och bara leva.

Hur har din tidigare cancer påverkat dig?

Jag fick en andra chans och den tänker jag ta vara på. Tänker mer på mig själv, är bättre på att säga nej till det jag inte vill. Jag tar vara på tiden och lever här och nu. Känner mig mer nöjd, jag behöver inte så mycket längre. Jag blir inte lyckligare av materiella ting. Jag har alltid velat ta MC-körkort, och nu har jag påbörjat det.

Hur har det påverkat dina barn att du varit sjuk?

De har givetvis varit oroliga och ledsna, men jag har alltid varit ärlig och öppen. Vi har kunnat prata med varandra. Både om att jag kan dör, men även om att jag förhoppningsvis blir frisk. Min ena dotter blev mobbad på skolan och fick höra att ”där är hon med cancer-mamman” och ”där är hon med mamman utan hår”.  Men jag gick upp till skolan och samlade de som mobbade och pratade med dem. Det blev många tårar, hos alla.

Den andra dottern har varit mer tyst och burit allt inom sig. Hon har kunnat öppna sig lite för bästisens mamma.

Vilket är ditt budskap till livet?

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva!

Vad tänker du om citatet ”Ensam är stark”?

Ja det är man faktiskt, men jag hade aldrig klarat det utan mina vänner och bror. Utan dem hade jag deppat ihop. Min brorsa och jag kom närmare varandra under den här tiden. Han gjorde något fantastiskt. Han har dokumenterat min sjukdom och det jag har gått igenom, dels för mig själv eftersom man under processen lever i en bubbla. Dels för mina barn, om jag inte hade klarat mig.

Vilken är din största utmaning just nu?

Mina tankar om återfall. Även om jag känner mig stark idag så finns de där. Det är extra jobbigt att gå in i oktober månad nu, allt påminner mig och kommer tillbaka.

Det som inte dödar oss, gör oss starkare. Hur stämmer det på dig?

Jag känner mig jätte stark i psyket. Jag vet hur det är att tappa håret, att vara utan bröst och hur det är att få cellgifter. Jag har hittat en styrka i det som jag gärna delar med mig av.

Är du rädd för döden?

Nej inte rädd, men ledsen. Jag har så mycket mer jag vill göra och uppleva. Jag är för nyfiken, livsgnistan tar mig fram.

Hur ser du på framtiden?

Jag vill inte vara rädd för den, även om jag har en känsla/rädsla av att det kommer hända igen. Att skiten kommer tillbaka. Jag har redan snuddat på dödsbädden, jag vill inte göra det igen.

Jag vet att jag sa till mina vänner att jag inte ville börja dejta för jag vill inte dö nykär. Nu tänker jag att jag hellre dör lycklig än bitter.

Jag ville träffa någon, och nu har jag gjort det.

Varför vi du berätta om din livshistoria i min blogg?            

Ordet cancer är ofta ett laddat ord som skapar en iskall stämning. Jag vill göra det mer lättsamt. Det är farligt, men man kan också överleva. Cancer ökar men läkarna jag träffade tror det beror på att vi idag upptäcker det hos fler. Vi måste även komma ihåg att vi räddar fler, upp till 90 % idag. Mycket tack vare forskningen och all kunskap vi har idag.

Jag har alltid varit öppen om sjukdomen, jag tror det är viktigt för vårt välmående att vi inte bär det inom oss.

En annan viktig sak, glöm inte att klämma och känna, det räddade livet på mig!

Hon pratar så naturligt. Lugnt och sakligt. Öppet och ärligt. Hon säger ofta att hon försökt att se det lättsamt, på den ljusa sidan. Det är väl så. Att det som skrämmer oss, skrattar vi även åt. Hon inger en trygghet, mot det som skrämmer mig. Inger hopp. Hon upptäckte sin tumör i tid, ett plommon stort. Utan tidig upptäckt hade hon inte levt idag. Så kläm och känn, inte bara under oktober månad, utan varje dag. För större chans till överlevnad.

Stöd och läs mer om cancerfonden 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *