Sonia Jansson

Jag har känt Sonia professionellt i flera år. Alltid glad och energirik. Pratglad, kreativ och engagerad. Hon är bra på att lyfta andra, få andra att flyga. Genuint, utan att kräva något tillbaka. Idag kommer hon samlad. Nästan lite dämpad. Idag ska hon ta modet att prata om sig själv, det förflutna, det som hennes minne mycket valt att stänga inne. För överlevnad. 

Vilken är din livshistoria?

Jag och min fem år yngre bror har vuxit upp i en väldigt dysfunktionell familj med en mamma som är patologisk narcissist. En barndom i skräck, helt enkelt.

Mitt första minne av panik och rädsla, när jag förstår att mamma vill slå mig, är när jag är mellan 3-5 år. Jag springer så fort jag kan upp i skogen, till en dam som bor där, jag förstår snabbt att jag måste fly. På det sättet sköt jag på slagen. Det blev bättre, för då slog hon inte under vrede. Då hann hon lugna sig lite.

När jag var liten slog hon mig ofta, om inte varje dag. Jag kommer ihåg att jag ständigt gick omkring med sår i munnen, hon var noga med vart hon placerade slagen så att det inte skulle synas.

Jag visste aldrig hur jag skulle göra rätt eller tillfredsställa mamma, hennes regler ändrades hela tiden. Det hände att jag grät i timmar för att jag haft sönder något och visste vad jag väntade när hon kom hem.

Jag vet inte hur många självmordsbrev jag skrivit, de flesta till pappa, för jag ville att han skulle förstå hur illa det var. Deras äktenskap var väldigt dysfunktionellt, hon var elak mot honom också, även om han inte blev slagen.

När jag var 11 år planerade jag att hoppa från tionde våningen. Men så var jag skolad i ett religiöst samfund där det var stränga regler om att följa och respektera ens föräldrars önskan och uppfostran. Så jag hoppade aldrig.

Jag har inte många minnen från min barndom, jag har förträngt mycket. Vid 13 års ålder avtog den fysiska misshandeln en aning men hennes kontrollerande blev starkare. Hon kontrollerade bland annat mina tider, vänner och vilka kläder jag handlade eller bar. Vi fick aldrig ha stängda dörrar eller låsa, hon duschade mig fram till jag var 13 år.

Mamma var alltid nedlåtande, sänkte min självkänsla, gjorde narr av mig framför andra och lurades medvetet. När jag var 11 år var det en person i samfundet som sa till mig att jag var den smartaste 11 åringen han träffat. Där vet jag en vändning kom för mig i skolan, från att ha varit medelmåttlig så höjde jag mina betyg. Jag började tro på mig själv och det lönade sig. Jag ville prestera och vara duktig.

Skolan har alltid varit min fristad. Där fick jag beröm och feedback. Men det var aldrig någon som såg igenom min mask.

Mamma har varje dag försökt såra mig och min bror, förstöra våra känslor, förödmjukat och manipulerat oss. Förminskat oss och skrattat åt oss.

Jag minns en sommar när jag var 19 år. Hon var missnöjd över valet av min pojkvän och för det skulle hela familjen straffas. Vi bodde i Portugal och det var 45 graders hetta varje dag, ingen av oss skulle få åka till stranden. Så blev det.

Under tonåren blev jag ändå starkare mentalt. Jag stod upp mer mot mamma om vad jag tyckte och om vem jag var. Hon skulle inte få manipulera mig mer. Jag fick ändå stryk, oavsett.

Hon förbjöd mig att fortsätta studera efter 9:an, och krävde att jag arbetade i hennes butik. Så det gjorde jag fram till jag var 23 år och flyttade hemifrån. Det var även sista gången hon gav mig en örfil.

Mamma har ju alltid varit charmig utåt. Det värsta har ju pågått hemma, innanför stängda dörrar, och helst när pappa inte var hemma. Hon hade inga vänner, narcissister har inte det, ingen får komma för nära för då spricker fasaden.

För att nämna några saker hon kunde säga till mig var som när jag var 19 år och stod och sminkade mig för en kväll med min pojkvän. ”Det förstår jag väl att du måste förbättra ditt yttre när du är så rutten inom dig”.

Eller som när hon tvingade mig att vittna om att pappa varit otrogen henne. Även om jag inte hade sett något. En gång lovade hon mig en cykel och gav den till min brorsa i julklapp istället.

Narcissister har ofta ett favorit barn. Jag har alltid varit den elaka dottern och min bror den fina sonen. Men det har aldrig gjort mig någonting. Vi är väldigt nära, han och jag. Han har varit väldigt utsatt även han, och har haft pågående magmunsår sedan har var 14 år. Det säger en del.

Mamma har aldrig tagit kritik eller har förmågan att ge. Hos henne finns bara ta. Alla andra är alltid dumma i huvudet, hon gör aldrig något dumt eller misstag själv. Även om hon har fått flera remisser från läkare till en psykolog så kan hon inte förstå vad de pratar om. ”Det är inget fel på mig”. Så hon har inte fått någon uttalad diagnos.

En dag när jag satt och sökte på Google hittade jag en sida om barn till narcissistiska mödrar. Det var som att hitta hem. Finna förklaringar. Få upprättelse. Av alla de 24 punkterna som stod, stämde 21 in direkt på mamma. Jag vet att jag ringde min bror och bad han läsa på samma sida. Han grät i tre dagar efter det.

Idag har jag ingen känslomässig kontakt med mamma, vi pratas vid i telefon ibland. Hon fick cancer 2003 och efter det tror jag ändå hon fick insikten om att även hon är dödlig. Min pappa har jag pratat med 3 gånger de senaste 11 åren. Det smärtar ändå lite då jag var pappas flicka. Men jag orkar varken bära eller ta ansvar för dem. Jag orkar inte skydda dem eller längre låtsas att det är bättre än det är.

Det är skit.

Hur reagerade andra när du berättat om din barndom?

Första gången jag berättade var till min dåvarande pojkvän som även han var med i samfundet. Hos honom blev jag inte trodd ”ingen blir behandlad så, om man själv inte är fördjävlig”. Sen blev jag tyst. Jag orkar heller inte in i det känslorummet, det blir för mörkt och jag känner mig sänkt långt efteråt. Jag måste välja hur jag vill bara min ryggsäck. Jag vill blicka framåt istället för bakåt.

Hur har dina upplevelser från barndomen påverkat och präglat dig?

Oj det är en bred fråga. Jag är väldigt avtrubbad, har svårt att läsa av känslomässiga språknyanser. Med mig måste man vara rak, det är jag van vid. Jag är bra på att läsa av människor och ett rums stämning. Jag tar gärna ansvar för att alla ska må bra. Men det här kostar ju energi, jag blir lätt socialt utmattad. Jag har svårt för stora möten, grupper och konferenser för där är det så många relationer att läsa av och ta ansvar för.
Jag vill gärna ha lugn och prioriterar det mellan varven. Det hade inte jag de första 23 åren. Eftersom jag blivit så djupt sårad under åren kräver min självbild och självkänsla ständigt arbete. Jag har även svårt att visa känslor.

När jag var gravid blev jag helt knäckt av rädsla över att kanske bli som min mamma, ett monster. Min största skräck är att vara elak, jag har ju dessvärre den bästa läraren. Jag tror det är första gången jag förstod de möjliga konsekvenserna av min uppväxt. Då sökte jag hjälp.

Vad får dig att må bra, hur läker du?

Att få ur mig energi genom att skapa. När jag får fota bröllop, det är så läkande för mig. Då ser jag hur familjer ska fungera och förhålla sig till varandra, hur kärleksfullt det ska vara.

Vilken är din största drivkraft?

Rättvisa! Det kan alltid bli bättre, både för sig själv och andra. Jag har ingen tolerans för lögner eller hopplöshet.

Vilken är din största utmaning i livet?

Moderskapet, jag har ingen förebild här. Jag är så rädd att jag inte ska föra vidare kärlek, värderingar, självkänsla och känslor. Att mina barn ska tvivla på att jag älskar dem. Största rädslan är ändå att de inte skulle älska mig, det gör mig till en ganska kravlös mamma som sällan tjatar.

Vilket är ditt budskap till livet?

Att omge dig med människor som tror på dig och ser möjligheter. Du är inte ditt förflutna, du är heller inte dina föräldrar. Du kan vara den du bestämmer dig för och arbetar för att vara.

Du har ju bevisat att det som inte dödar oss, stärker oss! Hur tänker du kring det?

Man måste välja att ta kontrollen över historien om sig själv och inte välja att bli ett offer. Det som har hänt mig i mitt liv får inte såra mig längre idag. Jag tittar ständigt framåt och är väldigt lösningsfokuserad. Jag vägrar att känna maktlöshet och hopplöshet igen.

Det sägs att den psykiska misshandeln är värre än den fysiska, tycker du att det stämmer?

Absolut, även om jag blivit hårt slagen med både hundkoppel och andra redskap, så är det inget mot straffet och känslan av att inte duga. Det kulminerade i det som ändå är mitt största trauma, min utbrändhet 2013-2015, jag visste inte att man kunde må så dåligt. Ångesten som aldrig ville släppa kroppen. Alla intryck som överbelastade hjärnan. Kändes som om jag inte fanns. Det blev som en nollställning för mig och idag är jag en bättre version av mig själv.

Varför vill du dela med dig av din livshistoria?

Människor ska se sitt liv som sin egen canvas, de själva målat. Även om andra stänker på den, så är den ändå värdefull. Man behöver inte dölja dem. Eller att man är ledsen, eller vem man är.

Jag känner mig tom. Ser min egen Canvas bredvid Sonias. Min är nästan stänkfri, ändå är det hennes som känns vackrast. Hon är så långt ifrån sin mamma. Sonia är bara ge, utan att begära ta. Nu förstår jag varför hon är en av Sveriges bästa bröllopsfotografer. Hon ser innanför skal, fasader och ryggsäckar. Hon ser människan och lyfter fram den. Precis som med kärleken, skratten, relationerna och ögonblicken. Hon har styrkan att lyfta fram det hon själv har saknat. Sonia 2.0.

Läs mer om att vara barn till en narcissistisk förälder;

Det handlar om sånt som sker i det fördolda, bakom fasaden. Den patologiskt narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att endast finnas till som en förlängning av henne själv. Det handlar om kroppsspråk. Det handlar om ogillande blickar: ”Den där blicken.” Det handlar om betoning och röstläge. Det är väldigt subtilt, det som sker, och det är mycket kraftfullt. Det är en del av vem barnet är.

Läs mer om sjukdomen här

Till hemsidan Sonia hittade

 

 

20 thoughts on “Sonia Jansson”

  1. Ännu ett fantastiskt blogginlägg. Sonia du är enastående på många vis. Längtar till dem dagen jag får anlita dig som bröllopsfotograf 😉

  2. Jag vet knappt vad jag ska säga.
    Så hemskt. Så ledsamt. Sån styrka. Sånt stort hjärta.
    Är så glad att se att man trots sin uppväxt ändå kan känna sån självmedkänsla med sig själv efteråt.
    Jag tar det som en inspiration.
    Gripande text på alla vis.

    1. Det svåraste är kanske precis det- att lära sig att vara snäll mot sig själv. Det går och vägen dit går kanske genom att tänka på vad man kräver av sina medmänniskor och varför man älskar dem. Sedan jämför man med vad man kräver av sig själv för att bli godkänd eller älskad. Det är ganska oproportionerligt oftast. Tack för dina fina ord!

  3. Så ärligt. Rakt på. Och ändå så vackert. Fina Sonia. Som så ofta misstolkas. För att du bara är du. Rakt på sak. Ärlig. Jag är stolt över att få kalla mig din vän. Den styrka och klarsynthet du besitter är något de allra flesta bara drömmer om.
    💚

  4. Åh Sonia. Jag hade ingen aning, men åh så tacksam jag är att få ta del av detta fruktansvärda som du ändå lyckats vända till din styrka. Du är en av de mest inkännande och uppmuntrande människor jag har bekantskap med och är en fantastisk inspiration! Fortsätt kämpa! Kram

    1. Tack Hanna! Jag är så glad att ha dig i mitt bekantskap också! Kreativ, kärleksfull och med en sådan stark rättvisepathos! Jag önskade att jag var så trygg och självklar när jag var i din ålder. Du inspirerar säkert många omkring dig. DU inspirerar mig i alla fall!

    1. Hej Ann! Även om det var hemskt att läsa att du också genomlididt samma rubbade barndom, så är jag glad att inse att vi är dlera där ute. Jag mistänker att det pratas väldigt lite om detta. Bilden av mamman som avviker från den heliga modern. Inte på grund av misbruk eller mental sjukdom. Utan på grund av en personlighetsstörning utan möjlig behandling. Jag klurar på ett sätt att få ut mer information om detta. kontakta mig gärna privat om du vill prata eller träffas. Linda har mina kontatuppgifter.
      Stor kram till dig!

  5. Tänk vad man blir förundrad över människan, varje dag är det något som gör en förvånad, inspirerad och förbannad. Idag inspirerar du mig ännu en gång Sonia, som du har gjort ända sedan jag klev in i din fotostudio för x antal är sedan. Samtidigt blir jag så förbannad och rädd att så många barn lever i ett helvete utan att någon vet om det eller vågar göra något åt saken. Jag beundrar ditt mod, inte bara genom att du vågar berätta om ditt jobbiga förflutna utan för att du vågar stå för rättvisa och dina åsikter offentligt. Ja det finns massa fina saker att säga om dig Sonia! Kram

    1. Tack Anna! Du inspirerar du också kanske utan att tänka på det. Den fina familj ni har. Hur ni håller ihop. Hur ni som en helhet också låter var och en vara egen. Det ovilkorliga stödet ni ger varandra. Styrkan i att våga ge sig ut i världen och tryggheten i att få vara sig själv. Öppenheten, vänligheten och kärleken ni alltid visar när ni umgås med andra. Det tänker jag alltid på när jag tänker på er. Det är mina vägar korsas med familjer som eran som jag sedan skapar mig mål för min egen familj och förhållandet till mina barn. Så tack! För de fina orden och för att ni låtit mig kika in i eran värld då och då.

  6. Sonia vilket gripande inlägg 😢 För mig är du en förebild & så stark & klok 💚 Massor med styrkekramar till dig 💚

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *