Författare: Linda Gustafsson

Det är sommar och jag har tittat på dokumentären ”Fallet Kevin”, som berör mig djupt och jag visar mina känslor i ett inlägg på FB, som den 21 juli får ett Mamma till Robin och Christian. Mamma till barnen som ”dömts” skyldiga till Kevins död. De är då 5 och 7 år gamla. Ett hjärta från en mamma som vill visa sin tacksamhet. Jag kontaktar henne. En kontakt med en kvinna, mamma och människa som kommer att beröra mig resten av mitt liv.

| ”Fallet Kevin” har visats på SVT1 i tre delar som granskar fallet om 4-åriga Kevins död, där polisen pekar ut Annikas två söner, då 5 och 7 år, som ansvariga. Dokumentären har fått stor uppmärksamhet, vunnit ”Stora Journalistpriset” och berört väldigt många som en av Sveriges största rättsskandaler. Jag berördes väldigt mycket av hur förhörsledare behandlade barnen illa, hur de ljög, mutade och utövade makt. I slutet av dokumentären ser vi hur de tillsammans får bo i en lägenhet på en psykiatrisk klinik och hur myndigheterna försöker med alla medel att utplacera hennes äldsta son hos fosterföräldrar. Men de hittar inga. Tack och lov. I annat fall hade ett redan svårt och lidande liv, sett ännu värre ut.|För kännedom; Weine är pappa till Christian och Robin. Eva är Weines fru.

Hur länge bodde ni i lägenheten på den psykiatriska kliniken?
Det som inte riktigt framgår i dokumentären är ju att barnen tillsammans med mig och Eva flyttar in ca 2 veckor innan utredningen ens är färdig. Så när förhörsledaren i de senare förhören mutar barnen om att få åka hem om de berättar sanningen, så finns det inget hem. Då bor vi i lägenheten vid psykiatrin. Vid presskonferensen den 1 november 1998 ansluter även Weine till lägenheten på barnpsyk. Då har han själv precis blivit utskriven från psykiatrin där han varit inlagd. Totalt bor vi där 4-5 månader med 24 timmars övervakning. De granskar både barnen och oss föräldrar med diagnosutredningar, röntgen och samtal. Som att de ville hitta fel på oss.
Från det att Weine skrivs ut och ansluter till lägenheten, höll de mig separerade ifrån barnen. Jag fick inte bo med dem utan fick klara mig själv. Jag levde tidigare i ett destruktivt förhållande och hade mindre kontakt med barnen, men både livet och kontakten hade blivit så mycket bättre ett tag innan allt hände 1998. Min känsla var att jag dömdes av de tidigare åren, som att jag inte var en viktig person i mina barns liv.

Jag tänker att Arvika är litet och att vi människor är snabba med att döma varandra. Hur var möjligheterna att flytta tillbaka?
Nej det var omöjligt. Där kunde vi inte leva vidare. Vi funderade på att ansöka om skyddad identitet, men det var inte värt att vi skulle behöva bryta kontakt med alla vi älskade och som fanns där för oss.
Jag skaffade direkt en samtalsterapeut och ett boende i Karlstad. Barnen började så småningom att slussas ut i skola och fritids. De var tvungna att ha assistenter med sig hela tiden, även hemma och om vi skulle gå och handla lördagsgodis. Det här blev vår vardag i 2 ½ år.
Efter ett tag flyttade både jag, Weine och Eva ut till två av Värmlands småkommuner och vi blev betrodda att ansvara för barnen utan övervakning. Socialtjänsten beslutade att Christian skulle bo med mig och Robin hos sin pappa. Men vi träffades ofta på helgerna. Det blev en så otrolig frihetskänsla.

Hur valde ni att prata om, hantera händelsen och er situation?
Inom familjen pratade vi om allt och visade våra känslor. Men inte till någon annan. Det blev en hemlighet. Vi litade inte på någon. Inte ens läkaren. När barnen mådde dåligt och vi behövde psykiatrisk hjälp, tog vi endast kontakt med de vi haft tidigare. De som redan kände till oss.
Rädslan över att bli ”påkommen” fanns hela tiden. Mentalt hade vi individuellt förberett och planerat för vad vi skulle säga och hur vi skulle reagera om vi blev konfronterade. Det gick åt så mycket energi på att inte få vara sig själv.

Hur läkte du?
Min samtalsterapeut har varit och är fortfarande ovärderlig. Hon har betytt så mycket för mig. Hon var till och med på mitt bröllop för några år sedan.

I dokumentären upplever jag att du, Weine och Eva har så fin kontakt, stämmer det?
Ja absolut, vi hade inget annat val än att stötta och finnas för varandra. Vi hittade styrkan i det. Det är nog ett av våra bästa verktyg.

Det blir så påtagligt för mig att dina pojkars ögon förändras från första till sista avsnittet. De glittrar och utstrålar glädje och lättnad istället för oro och sorg. Tänker du likadant?
Ja absolut! Vi filmade under ett helt år och när filmteamet kom från start hade vi aldrig sett utredningsmaterialet som bland annat de filmade förhören. Allt kom som en chock. Så mycket känslor. Som att vi varit några brickor i ett spel. Jag kände mig så kränkt som mamma och människa. Ingen värdighet. Ett svek. Det var så mycket att ta in och bearbeta, det kommer aldrig att gå över. Det här kommer jag att få leva med hela mitt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad, om att få veta vad som hade hänt. Det blev en bekräftelse på alla de känslor vi levt med i 19 år. Vi hade inte fel, vi fick upprättelse för det vi känt. Det var en otrolig befrielse.

Tvivlade du någon gång på om dina söner faktiskt var skyldiga?
Ja absolut, men man var tvungen att leva efter den historia man fått berättad för sig.

Vilka är dina starkaste minnen från tiden av polisens förhör och förundersökningen?
Jag har egentligen mycket vaga minnen ifrån den här perioden men det som sticker ut och som jag har starkast minne av är ex när vi i början efter domen har teamsamtal. Då står det 8-10 stolar i en halvmåne för läkare och psykologer mm och i mitten en stol till mig. En fråga ur den sessionen som etsat sig fast är när de frågar;
– Du som mamma, vad är det viktigaste du lär dina barn?
Varpå jag svarar att det är respekt och empati. Hur jag är mot mig själv och andra människor. Men det var som att det svaret aldrig dög, det var aldrig ”rätt” svar för dem.
Sedan glömmer jag ju heller aldrig när jag för första gången får se polisförhören. Det var så fruktansvärt. Det största sveket är nog att polisen, barnpsykologen och förhörsledarna säger till mig att de hämtar mig om det är något, eftersom jag inte får vara tillsammans med barnen under förhören. Att jag kan vara trygg och lita på dem. Så gör de inte det.

Barnpsykologen litade ju jag på under alla år och vi hade kontakt ofta under perioder. Rolf Sandberg, förundersöksledaren, trodde vi ju var kompetent och duktig på sitt arbete. Men så fel vi hade.

Kevin var ju Robins bästa vän, fick han möjlighet till att sörja att han inte fanns längre?
Nej det fick han aldrig göra. De lekte verkligen jämt.

Hade ni kontakt med Kevins föräldrar under den här tiden eller idag?
Nej det hade vi inte. De har ju levt i en lögn om att deras son har blivit dödad av hans bästa vän. Men även de vill ju givetvis veta sanningen och har varit ett stort stöd till dokumentären. De har hälsat till oss att det inte finns några ”hard feelings”.

Den här kvällen, den 16 augusti 1998, är ju även vänner (en barnfamilj) till Weine och Eva på middag. De förhörs ju flera gånger om pojkarna kommit hem blöta eller fattas under kvällen. Även här verkar det som att förhörsledarna inte tycker att de får de rätta svaren. Hur påverkade detta deras relation?
Ja de var ju verkligen bästa vänner, träffades ofta och gjorde mycket tillsammans. Efter några veckor hörde vännerna aldrig mer av sig. Det var ju en stor sorg. Nu i efterhand vet vi att de blev tillsagda av polisen att aldrig mer ha en kontakt. Nu har de äntligen återupptagit den igen.

När kunde du se dina barn skratta och vara genuint glada och välmående igen efter händelsen?
Jag skulle säga från när Christian börjar 5:e klass och Robin då 3:an, efter ca 4 år. Där hittade de riktiga vänner och älskade att spela innebandy och fotboll. Det var som om att de kunde vara sig själva på planen. Där kunde de fokusera på spelet och andra tankar försvann.

Hur tror du att de här 19 åren har påverkat dig?
Det har ju tvingat mig att leva i en lögn, som har tagit bort mig och mina barn rätten av vara oss själva. Jag har ju blivit ett proffs på att anpassa mig. Det positiva är ju att vi alla föräldrar har en väldigt djup och nära kontakt idag, med stor öppenhet.
Efter att dokumentären visades och vi hade varit en hel dag i Stockholm på press- och mediakonferens med intervjuer, kraschade jag när jag kom hem. Jag var totalt slutkörd men ändå lycklig. Alla känslor bara svämmade över.

Har du vänner kvar sedan den här tiden? Vänner som då vände dig ryggen, har de hört av sig efter dokumentären?
Jag har en riktig vän från Arvika som har funnits vid min sida hela vägen. Andra har hört av sig för att visa ånger eller medkänsla, men de är inte mina goda vänner idag.
Sedan har jag flera vänner idag som jag har funnit på senare år, som betyder mycket. Det värmer även när folk på gatorna kommer fram och vill kramas och ge några stöttande ord.
Jag vet att Christian och Robin har åkt ut till platsen där det hände, för att landa och göra upp. Det var många bitar som föll på plats hos killarna.

Vad har du för förhållningssätt till händelsen idag?
Jag lever inte med några frågetecken längre. Nu är det helt andra känslor. Vi kan tillsammans prata helt öppet och stötta varandra i det här fullt ut. Inget är en hemlighet längre. Nu behöver man inte vara rädd längre för sina egna reaktioner.
Vi har känt ångest, skärmat av oss, varit mörkrädda och känt oss förföljda. Men nu med svaren och verktygen vi lärt oss hantera livet med, är det en väldigt stor skillnad. Nu kan vi andas.

Har ni fått upprättelse eller en ursäkt av någon myndighet?
Nej, ingen har hört av sig. Man får stå för sina misstag, de har nog valt att förhålla sig till det här. Jag vet inte om jag skulle vara mogen för en ursäkt heller faktiskt.

Vad har livet lärt dig?
Att vi alla är människor och vi måste alla få ta vårt ansvar, att lyssna, visa empati och förståelse. Nu får Rolf Sandberg och hans team ta ansvar.

Vad är din styrka ur historien?
Jag har mycket i bagaget, men jag har fixat det. Kan jag hjälpa eller inspirera fler till att kämpa, så vill jag det. Kanske genom att föreläsa. Jag har varit engagerad i Rädda Barnen och det betyder väldigt mycket för mig generellt att jag har möjlighet att få påverka.
Största vinsten idag är att det inte längre finns några hemligheter, vi kan leva våra liv fullt ut. Med värdighet.

Hur ser du på framtiden?
Ljus. Vi mår alla bra! Jag gifte mig 2013 och vi har en sjuårig dotter som avgudar sina bröder. Det var jobbigt hur vi skulle förhålla oss till henne och berättelsen när dokumentären släpptes. Vi tog hjälp av en barnpsykolog och skolan. Hon har tagit det så bra.
-När Christian och Robin var små så hittade de sin kompis, som var död. Vuxna trodde att det var dina bröder som dödat honom. Men det trodde inte mamma och Weine. Christian och Robin trodde inte heller det. Nu säger Polisen att de vuxna som förut trodde att det var sant, hade fel. Det var inte Christian och Robin. Nu vill vi berätta sanningen på TV.
– Mamma det är väl klart att man måste berätta sanningen!

Mina söner mår bra. De har gott om fina vänner, Christian har sambo och lever i hus.
Äntligen känner jag mig lycklig och tillfreds. Jag njuter av livet fullt ut. Jag känner mig fullkomlig.
Förundersökningen ska vara klar vid årsskiftet och vi känner oss nöjda och är så gott som säkra på att Robin och Christian äntligen avskrivs från misstanke.
Sen får vi se om vi går vidare med att söka skadestånd, men det är inte det viktiga.
Nu har vi ett värdigt liv. Utan hemligheter. Vi lever. Som oss själva.

Varför väljer du att dela din historia i min blogg?
Det är så starkt för mig. Mina barn. Jag är så stolt över dem och över vilka de är idag. Jag måste berätta och kan jag hjälpa någon på vägen, så vill jag det!

Vad skulle du vilja säga till Rolf Sandberg idag?
Jag skulle vilja fråga: Varför? Var det värt det?

Den 16 augusti 1998 förändrade hennes liv. Hon är noga med att det här är hennes söners historia, som hon aldrig vill ta ifrån dem. Men hon som mamma har givetvis också en. Som måste få berättas. Från hennes perspektiv. Hon är så varm och klok. Hon har lätt till sina känslor, skratt och allvar skiftar snabbt. Innan vi lägger på säger hon att jag ska vara rädd om mig. Jag hör att hon menar det hon säger. Hon med en så stor ryggsäck vill att jag ska vara rädd om mig. Eller så är det just därför. Det är vackert. Jag fylls så mycket av henne, allt hon delat med sig av och hennes personlighet. Ögonen svämmar över med tårar när vi lagt på. Hon har genomlidit så många år av smärta. Annika lever efter att vi alla bara är människor, men vilket pris det kan kosta, att vara just det.

Många undrar om inte jag bär på en historia. Självklart gör jag det. En del vet om den, andra inte. Den har förändrat mig. Fått mig att se livet ur fler perspektiv. Lärt mig att värdera och prioritera livet. Gör mig mer tacksam och ödmjuk. Den 5 juni 2009 föder jag vårt andra barn. En son på 750 g. En resa mellan liv och död. Ångest och glädje. Kärlek och sorg. Älska och inte älska. Längtan och förnekelse. En resa som fått mig till drivkraften av den här bloggen.

Vilken är min livshistoria?

Natten till den 23 maj 2009 vaknar jag av att jag får en kraftig blödning. Jag är i vecka 25 och jag ringer in till Karlskoga Lasarett där de säger ”men vännen, vi kan inte förlösa så här tidigt, ni behöver åka direkt till Örebro”. Jag kommer ihåg känslan av oförståelse, jag ska inte föda. Jag vill bara göra ett ultraljud.

Jag hade haft blödningar tidigare under graviditeten, dock inte så här kraftig. Jag hade tidigare haft ett missfall, och kände att detta inte var det. Jag hade inte ont. Inget var på väg ut. Men jag förstod att något inte stod rätt till, jag ville åka och göra ett vaginalt ultraljud. Som jag även gjort tidigare vid en kraftigare blödning. Vill se hjärtslaget som finns inne i magen.

Vi kommer in till förlossningen på USÖ, när barnmorskan efter undersökningen säger ”du kommer att vara här, sängliggande, till att du blir mamma igen”. Alltså nej. Ta bort barnet. Jag står inte ut. Jag måste hem till min dotter som skrek förtvivlat efter mig i natt när jag åkte. Jag lovade att jag skulle komma hem snart igen. Ta bort barnet. Det har jag inte hunnit älska än. Jag måste hem.

Varje dag. Varje timme. Varje minut. All tid var viktig för bebisen att få vara kvar inne i livmodern. Där den fick växa och utvecklas. Läkarna sa att det finns en magisk gräns vid vecka 30, där man till dess helst ser att barnet är kvar i magen för mindre risk för komplikationer och prematurskador. Största chans till överlevnad.

Jag hade CTG övervakning dygnet runt, fick endast resa mig upp för toalettbesök och låg i ett rum tillsammans med andra kvinnor som även de skulle förlösas. Undersökningar visar att moderkakan låg i nederkant och att det är den som blöder efter retningar från livmodern. Så fort jag kom till värkar sattes medicinering in för att värja dem. Två gånger kördes jag ner från kvinnokliniken till förlossningen för att vi inte fick stopp på värkarbetet. Där kunde den stoppas av intravenösa medel.

En av gångerna kommer en läkare in sent på kvällen och säger att jag måste föras med ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Om jag behöver förlösas i natt finns inga platser på neonatalavdelningen. De är trygga med att köra mig för om jag måste förlösa i ambulansen finns Västerås sjukhus på vägen. Nu med facit i hand hade både jag och vår son kunnat dö i den ambulansen.

På Akademiska sjukhuset ligger jag i tre nätter på kvinnokliniken. Bland de värsta dygnen i mitt liv. Som att vara inlåst. Lämnad ensam. Bortglömd. För mig var det viktigt att var tredje timme dygnet runt äta en medicin som var muskelavslappnande. För att förhindra värkar, sammandragningar och blödningar. Den medicinen var slut på sjukhuset. Efter ett dygn hade de fått hem den och sköterskan kommer in med 4 burkar på hög och ber mig under natten att hålla koll på tiden. Att ta medicinen kl. 23.00, 02.00, 05.00 och 08.00. Den sista tiden kanske de ändå kom in på ronden. Jag grät mer än sov den natten.

Jag blir så glad över när jag får komma tillbaka till Örebro. Att jag hinner ”hem” innan jag måste föda. Personalen, värmen och närvaron. Att få dela rum, att minska ensamheten. Varje dag frågar jag samma fråga. Har livmodern växt och fått moderkakan att flyttat sig? Ett ja på den frågan skulle göra chansen större att få åka hem.

Min man var hos mig varje dag. Min då snart 2-åriga dotter kom varannan dag. Hon tyckte givetvis det var tråkigt hos mamma. Hon fick knappt vara i min säng eftersom en belastning på min mage kunde sätta igång förlossningen. Jag fick inte gå upp. Jag visste inte vilken smärta som var värst. De dagar hon inte var där, eller de dagar hon var där och efter en timme skulle gå.

Det är söndag, inte vilken som helst, det är Mors dag. Min dotter ska komma. Jag vaknar till av att jag hör henne ute i korridoren, glatt ropandes. Maaaamma! Hon kommer in i en lila klänning och sitt ljusa hår i två tofsar. Lite spretiga på var sin sida av huvudet. Hon skuttar. Hon har en paket. Där i ligger ett silverhalsband. Ett hjärta med ”mamma” på, öppnar man det finns världens finaste tvååring leendes.

Dagarna går till två veckor. Läkarteamet har förberett varje dag som att det vore bebisens sista i magen. De har genom sprutor skyndat på processen av hans lungutveckling. De uppskattar att han väger ca 1 000 g. Det är fredag, jag har våndats hela natten av värkar. De får inte stopp på dem. Jag ringer Emil, en tredje gång på väg ner till förlossningen. ”Det är allvar nu, jag kan inte hålla igen längre”.

Jag ligger övervakad av personal som inte får lämna mig i rummet. De diskuterar. Värkarna avtar. De diskuterar. De sätter mig på fasta om det blir operation. De diskuterar. Jag är så törstig. CTG kurvan är ojämn. Det är fredag eftermiddag och de vill avvakta till måndag. De diskuterar. Så smäller det till. Smärtan av helvetet bryter ut, på några sekunder fylls mina lakan av blod, jag ställer mig på hälarna och skuldrorna och skriker rakt ut. Ett systematiskt kaos bryter ut i rummet. Min moderkaka har lossnat från livmodern.

Jag vet inte hur lång eller kort tid det tar att komma till operation, jag är i ett vakuum av panik. En varm hand tar min. Frågar hur mycket jag väger och hur gammal jag är. Han säger att jag är i trygga händer, att de ska ta hand om mig. Kommer ihåg att jag blir lugn. Sen blir jag ombedd att räkna till tre. Jag somnar ifrån verkligheten och oron.

Utanför sitter min man, placerad på en fällstol från väggen. Han kan inte sluta gråta. Sluta tänka på en stor och liten kista, på en gemensam begravning. Han funderar på vem han ska ringa först, om det skiter sig. Min mamma eller hans bästa vän.

Efter 20 minuter och drygt 2 liter förlorat blod senare, är förlossningen över. Jag körs till IVA medan min man får träffa vår son för första gången. Inlindad i plast. Liten. Skör. Som en fågelunge. Han väger 750 gram och är 34 cm lång. Den beräknade 3 september byts till den 5 juni.

Månaderna på neonatalavdelningen blir en tid av känslomässig centrifug. Vi slits mellan hopp och förtvivlan varje dag. Läkarteamet säger att de första tre timmarna i vår sons liv är de mest avgörande, sedan de första tre dagarna. Hans plats på neonatalavdelningen blir den till vänster, i hörnet. En kuvös, maskiner och en brun fåtölj. Där kommer vi sitta otaliga timmar i känguru. I den kommer vi att bli som ett.

Efter att jag återhämtat mig från akutsnitt samt blodförlusten får jag äntligen åka hem. Hem till min dotter. Till min säng. Mina lukter. Trädgård och frisk lukt. Hemlagad mat. Det betydde så mycket för mig. Jag fick röra mig, vara uppe och gå. Sova bredvid min dotter. Emil hade inte berättat för mig om alla gånger vår dotter stått vid dörren och gråtit efter mamma. Då hade jag gått sönder. Men nu fick jag upp till bevis att hon kunde lita på mig, att jag inte skulle försvinna igen. Jag hade svårt att gå ut med sopporna den första tiden utan att hon skulle med.

Min mamma, barnens mormor, som blir en av de viktigaste personerna i vårt liv bor hos oss. Som en trygg punkt för Maja, för oss. Som finns, kramas, lagar mat och upprätthåller livet. Livet som för oss pågår på ett sjukhus på dagarna och hemma på kvällar och nätter. Livet i en bubbla. Jag går ut från sjukhuset en dag för att åka hem när jag möts av en man som äter glass och skrattar pratandes i telefonen och jag tänker ”här går du och äter glass och skrattar, vet du om att jag har ett barn på sjukhus som kan dö”. Bubblan var så skör. Hyn var blek. Mitt hår sprött. Vikten nedgången.

Hela kylen på sjukhuset var full i mjölk med lappar som namngav ”Gosse Johansson”. Personalen bad oss att ge honom ett namn, om han inte överlever. Inget namn var fint nog. Vi fick låna en namnbok som vi lusläste om och om igen. Så dök namnet upp på en sida, som om det var första gången vi läste det. Melvin.

Veckorna går. Med respirator, utan respirator. Med cpap, utan cpap. Blodförgiftning. Infarter. Provtagningar. Förstoppning. Blodpropp. I hjärnan. Panik. Läkaren upptäcker en propp som satt sig i hjärnan och som måste undersökas med ultraljud. De timmarna innan resultatet presenteras är så långa. Sitter proppen så att den orsakar påtryckningar kan det leda till en cp-skada eller ev. andra funktionsnedsättningar. Vi har tur. Den sitter i ett hålutrymme som inte påverkar hjärnan.

Melvin blir 6 veckor och flyttas till öppenvårdsavdelningen på neonatalavdelningen. Han är mer vaken. Tittar. Börjar bli mer bebis. Nu gör det ont att åka ifrån. Åka ifrån mitt barn som ligger och tittar. Ville inte lämna förrän han sov. Kommer en morgon och jag ser att hans syresättning ligger lägre, den står på 76. ”Hej älskling, mamma är här”, på ett par sekunder stiger den till 100 och personalen kan stänga av syrgasen. Han vet att han är min. Det räckte med min röst. Melvin är 6 veckor och först nu vågar jag älska. Jag vågar tro på att han kommer att stanna. Stanna hos oss i livet!

Den 8 september får vi permission. Vi får åka hem som familj. Melvin behöver fortfarande syrgas och har sond. Jag känner mig trygg i det. Jag vet inget annat gällande honom. Vi får apnélarm med oss hem för att ha koll på hans andningsuppehåll. Att ha suttit i snitt 6 timmar om dagen i känguru gör att man känner sitt barn väldigt bra. I andning, rörelse och hudfärg. Jag var väldigt trygg i situationen.

Vår och sommar har blivit till höst. Varma vindar har vänt till frisk klar luft. Gröna trädkronor till praktfulla färgbomber. Det är som att vi missat en hel årstid.

Jag ser fram emot ro och återhämtning hemma, som familj. Melvin kommer snart ur både syrgas och sond. Som att den bästa medicinen är att få komma hem. När man måste vara stark då lägger man det jobbiga åt sidan ett tag. Men ofta går det inte att hålla undan det hur länge som helst. Det kommer även ikapp mig. En dag känns det som att jag får en hjärtinfarkt. Det värker i bröstet, jag domnar i armen, kan inte andas. Utmattad. Illamående och panik. Jag dör nu.

Symtom som jag även känt under sjukhustiden, även om de var lindrigare. De hade undersökt min ämnesomsättning, sköldkörtel och för diabetes. Utan resultat. Jag kommer in på akuten och får snabb hjälp. En ung läkare. Han sätter sig på sängkanten efter undersökningen och frågar hur jag mår. Jag brister. Faller. Han tar emot mig när han säger ”har ingen berättat för dig tidigare att du har panikångest”?

Han lever, mår bra. Men än kan vi inte riktigt slappna av. Vi vet att hela hans första levnadsår är en ”prövotid”. Han har nedsatta lungor, vilket han kommer att ha hela livet. Han är infektionskänslig. Nedsatt immunförsvar. Ögonundersökningar. Han får helst inte bli sjuk. Under hösten börjar Svininfluensan härja. Vi får vaccin mot den, antikroppar mot RS och håller oss mer eller mindre isolerade inne. Det är få vi träffar.

Även ångesten fortsätter att härja, den är oberäknelig. Det är få gånger jag tar mig till Örebro utan att behöva stanna och lägga mig ner en stund. Andas. Gråta. Cellminnet registrerar resvägen med den smärta den orsakat. För varje år som går avtar den lite mer. Jag lär mig att hantera den bättre. Bestämmer mig för att alltid utmana den, inte hämmas av den. När Melvin fyller 6 år, en tid då den brukar ta stor plats, kommer den inte. Jag väntar. Är beredd. Men den kommer inte.

Idag, 8 år senare, är han med sin syster vårt allt. En busig, livfull, glad och kärleksfull kille. Utan allvarliga påföljder av sin prematurfödsel. Läkarna säger att det är ovanligt. Även om överlevnaden är högre idag så händer ofta komplikationer på de små som får följder. När Melvin föddes sa överläkaren till oss ”det här är smärtsamt för barnen, vi fortsätter endast behandling och gör insats på de som visar livsvilja”. En dag i bilen tittar Maja 5 år upp på himlen och säger ”mamma, om Melvin hade dött förut, tror du han hade blivit ett litet moln då”?

Han valde att kämpa, att inte ge upp. Han valde livet, och för det kommer jag vara honom evigt tacksam!

Hur har det här påverkat mig?

Framför allt tror jag att jag reflekterade över mina prioriteringar och värderingar i livet. Man blir så hjälplös när livet ställs på en kant. Många, även jag, kan lätt önska en son eller dotter. Helt plötsligt blir ju inte det viktigt. Jag önskar mig ett friskt barn. Det spelar ingen roll om jag har ett sparkonto eller inte, jag kan inte köpa mig min son frisk. Jag kan innerligt fortfarande känna mig rik och tacksam över att få somna och vakna upp med mina barn. På riktigt. Det var så fruktansvärt att på morgonen åka från min gråtande dotter och på kvällen lämna min son som skulle vara utan förälder på natten.

Jag värderar tiden med mina barn, uppskattar den.

Vad jag tänker kring ”Ensam är stark”?

Nej, nej, nej. Inte i mitt fall. Jag hade gått sönder i bitar, jag hade inte orkat eller fixat det. Familj och vänner som ställt upp och visat sin kärlek och omtanke är enorm. Dels under min egen sjukhustid men även under de tre månaderna på neonatalavdelningen. Vi fick inte ha mobilerna med oss in till Melvin, men när dagen var slut och jag hämtade den i skåpet kunde jag ha 15 sms och missade samtal. Varje dag. Det var få jag orkade svara på eller ringa upp. Men de fortsatte fråga hur det var, det är ovärderligt. Utifrån mitt perspektiv så hade jag heller inte klarat det utan min man. Att få känna en sådan enorm trygghet med honom, både i mitt ovälmående men även i krisen. Han tillät mig att bearbeta i min takt, han skyndade aldrig på eller förminskade processen. Vi hanterade situationen väldigt olika, han och jag. Många frågade hur vi orkade. Men det finns i det läget inga alternativ. Men det underlättar med alla runt omkring.

Vilken är styrkan ur min erfarenhet?

Jag hittade snabbt en positiv drivkraft i det jag varit med om och såg också hur vården, försäkringsbolagen och föräldrastödet kunde förbättras. Som förälder är man ofta väldigt skör, i en bubbla, lite oförmögen till allt man eventuellt förväntas göra. Sjukhuset har inte ”bara” ett prematurfött barn som patient, utan en hel familj. Jag upplevde att jag av viss vårdpersonal fick höra saker som fick känna mig sämre eller otillräcklig. Jag startade tillsammans med en annan familj stödsamtal för inskrivna föräldrar genom prematurföreningen. Det hade jag själv saknat. Att prata med någon som förstod, som varit i samma situation. Det är läkande. Jag drev även frågan om försäkring, vilket är svårt att få igenom med våra små för tidigt födda barn.

Hur läkte jag?

Jag pratade, pratade och pratade. Jag tror alltid på att det är bästa medicinen till ett bättre välmående efter traumatiska upplevelser. Jag bloggade där jag fick skriva av mig samt att det var ett bra sätt för mig att även kommunicera med nära och kära. Eftersom inte energin eller prioritet låg på telefonsamtal.

Sedan tog en vän med mig på zonterapi, vilket jag är övertygad om snabbade på självläkningen.

Jag utmanade mina rädslor och min ångest. Jag trotsade dem, ville inte hämmas eller besegras av dem. Hade min son stått ut med smärta och kämpat för livet, skulle givetvis även jag kämpa för mitt.

Kvinnor och barn som bor i Afrikas hyddor dör av samma orsak. Det hade även Melvin gjort om moderkakan lossnat i ambulansen. Troligtvis inte jag. Emils tankar om kistor kanske inte var helt obefogade. Men nu blev det ett lyckligt slut. Ännu mer sammansvetsade som familj. Att vara tillsammans är det bästa vi vet. Att ta till vara på tiden och uppskatta den. Jag kan fortfarande känna en enorm tacksamhet, varje dag. För att vi bor i Sverige, för min familj och vänner, för all kunskap och resurser vi har inom vården, för att vi har ett skattesystem.
För att du, Melvin, lever. För att jag får äran att vara din mamma. 

 

Invandrare. Nyanlända. Utlandsfödda. Nysvenskar. Eller varför inte bara, människor. Vi dömer varandra varje dag, i smått och stort. Kanske att vi dömer invandringen mest just nu. Eller så är det bara att det är en väldigt starkt värdering och fråga hos mig. Att vi alla är individer. Människor. Som ska bli dömda utifrån sig själva och inte av att de tillhör en ”grupp”. En grupp som flytt krig, orättvisor, trauman, död, politiska svårigheter eller hot och jakt. Jakt på sitt egna liv. Innan jag hinner knacka på dörren, öppnas den, och jag välkomnas in av en varm brunögd man. Han ler. Han känns trygg. Men han är även en av dem som har sprungit för sitt liv. Jakten från Sadams herravälde och amerikanska soldaters bomber.

Vilken är din livshistoria?

Jag är född och uppvuxen i Irak under Sadams ledning, tillsammans med mina föräldrar och mina 9 syskon. När jag var 10 år utbröt kriget och vi var tvungna att fly. En fruktansvärd tid.

Sadam styrde landet. Vi bodde i en outvecklad by ca 3 timmars bilfärd från Bagdad. Vi levde ansträngt med en tung plånbok. Kvinnor fick inte arbeta och pappa hade en skada sedan det tidigare kriget mellan Iran och Irak. Det gjorde att vi hade svårt med försörjningen. Mamma sydde lite kläder hemma till grannkvinnorna i byn, och fick lite pengar för det. Min äldsta brorsa fick avbryta sina högskolestudier för att istället börja arbeta.

Även vi som inte var muslimer behövde läsa koranen om man ville studera på högskola. Vi hade inte el hela dygnet. Vi hade inga telefoner eller tv. Inga sängar, jag visste inte ens vad det var. Inga bord och stolar. Vi åt sittandes i skräddare på golvet. De enda leksakerna jag hade var en boll och slangbella.

Jag var tvungen att läsa språk. Jag läste persiska och kurdiska i ett par år, 6 dagar i veckan. På den tiden satte läraren skräck i undervisningen. Vi blev slagna varje dag. Vi kunde få smisk på fingrarna hårt om vi hade missat en punkt. Men det var helt normalt. Man visste ju inget annat.

Jag och mina syskon tänkte ofta på hur det var i något som kallades Europa. Hur såg det ut. Var det långt borta. Skulle vi få se det någon dag.

2003. Ryktet började gå, om att det skulle bli krig mellan USA och Irak. Jag märkte att mina föräldrar förändrades. Stressade. Oroliga. De hade varit med om krig tidigare. De visste vad det innebar. Nu med barn.

Alla hanterade situationen och oron olika. Vissa byggde skyddsrum, andra packade för flykt och några valde att stanna kvar. Eller hade inget annat val.

Våra soldater kom och började förbereda sig. Bara 600 meter från vårt hus grävde de en stor skyttegrav. Bomberna kom. Flertalet större städer, inklusive Bagdad brann. Dessa låg flera mil ifrån oss, ändå kände vi vibrationerna av flygplanens nedkast.

De flesta började ta bort glasrutorna från fönstren och ersätta med plast. Jag kommer fortfarande ihåg hur mina föräldrar väckte oss en natt och tog med oss ut. Vi såg och hörde bomberna långt där borta. Det är det värsta jag hört. Det vibrerade under fötterna och plasten i fönstren slog.

Vi i familjen var alla oroliga för min äldsta bror som arbetade i Bagdad och som inte hade kommit hem. Eftersom vi inte hade telefoner visste vi inte om han levde. Det gick några veckor. Så en dag kom han på en motorcykel. Vilken lycka.

Vardagen var rubbad. Det fanns inte längre varken jobb eller skola. Ingen information. Soldater ber om civila kläder i utbyte av knivar. Jag får en att ha i byxorna. Det var inget konstigt. Det var krig och alla måste kunna försvara sig.

Redan efter några månader var USA inne i Irak och situationen var ohållbar. Det pratades om Jordanien och att FN fanns där för att hjälpa till vid gränsen. Det beslutades att min ena brorsa skulle åka dit själv för att se om det stämde.

Han kom tillbaka med goda besked och vi packade för att fly. Det bodde några hundar utanför vårt hus som jag gillade och tog hand om. Kommer ihåg att jag packade valparna i en säck och tog med dem bort till mer civilisation så de inte skulle bli ensamma när vi flydde. Jag kan fortfarande tänka på dem, hur deras liv blev. Hur långt det blev.

Tidigt en morgon kom en mini-buss som skulle ta oss till gränsen. Jag vet fortfarande inte hur vi hade råd. Vi satt trångt för att få plats allihop. Jag önskar jag hade kunnat filma resan. Det gjorde mig så ledsen att på så kort tid hade Irak förändrats. Från grönt och vackert, till ett spöksamhälle efter bomber och bränder.

När vi är nära gränsen blir vi stoppade av soldater som undrar vart vi är på väg. Vi släpps förbi. Det vet jag inte heller hur vi lyckades med.

Jag var 10 år och visste att vi skulle bo i tält, det var allt. Vi kommer fram till lägret som UNICEF ansvarar för och ligger i en stängslad zon mellan Irak och Jordanien. Vi blir tilldelade två 10 kvadratmeter stort tält. Jag kommer ihåg att det är sandstorm den här dagen. Det är tält överallt, människor överallt. Det är lyhört och man hör minsta detalj om vad som sker eller sägs i tälten bredvid.

Vi får kläder och 2 dagar i veckan får man sina matpåsar som räcker till alla under veckan. Det finns mediciner och vatten. I olika tält finns aktiviteter som att måla tillsammans eller läsa engelska. Utanför områdets stängsel står militär och vaktar så ingen rymmer eller plundrar de transporter som kommer. Det kunde straffa en hårt. Min brorsa bestämmer sig en dag för att lifta tillbaka till vår by för att sälja huset, så vi kunde få mer pengar att använda till vår kommande resa till Europa. Han lyckades med det.

Acceptansen i tältlägret kommer snabbt, allt är bättre än att leva i krig. Dagarna rullar på och man lever för dagen. Efter ca 1 år får vi flytta till ett annat UNICEF läger som låg lite närmare Jordaniens gräns. Här bor det ungefär 1 000 personer, på ett område om 2-3 km, med bara en massa tält.

Jag kommer ihåg hur jag följde med min brorsa en dag på plundring. Det hade kommit två transporter, en med kaninkött och en med amerikansk whiskey. Jag glömmer aldrig paniken när vi blev påkomna och vi springer för livet med soldaterna efter oss. Jag hann under stängslet men inte brorsan. Han blev tillfångatagen. Piskad, slagen och torterad. Han kunde inte röra sig på två dagar. Hans kropp var helt blå. Han fortsatte plundra senare men inte jag.

I tältlägret var det både muslimer och icke muslimer med andra religioner. Det blev vi mot dem. En dag bröt ett stort slagsmål om 100 personer ut. Det var tillhyggen, blod och många blev skadade.

Efter drygt 7-8 månader i det här lägret började förhören och samtalen med UNICEF och Röda Korset. Första omgången var klar för att åka till Europa. Vilka skulle få åka. Mina föräldrar fick höra av de andra i lägret att vi som var så stort familj inte skulle få åka. Att vi skulle splittras. Det skapade stor oro och ”tog död” på min mamma och pappa.

Så kom listorna upp och hela vår familj fanns med. Man kan inte sätta ord på den lyckan och lättnaden. Vi fick flytta in i ett tredje läger, den här gången i Jordanien. För första gången ser jag mobiler och datorer som UNICEFS personal har. Hur fungerar de. I det här lägret fanns skola och sjukvård i stora tält. I Jordanien bodde vi mer i säkerhet, men det var ändå oroligt i lägret. Vi hörde att när vi precis hade åkt från det tidigare, hade de lyckats avfärda två raketer som riktats mot lägret.

Här bodde vi några månader innan vi får meddelande om att vår familj ska bli placerade i Sverige. Där vi ska bo heter Hällefors. Vi hade hört talas om Sverige, det skulle vara bra där. Vi hade släktingar i Göteborg. Vi var fulla av förväntan, men ändå rädda och oroliga för det som väntade.

Den 25 november 2004 lyfter planet mot Sverige. Jag får så mycket mat på planet, men kan inte äta något då jag kräks. Vi landar och kliver på en lång buss. Bussen stannar på flera ställen för att släppa av andra människor. När vi kliver av i Hällefors är det kallt och jag står och trampar i något vitt. Jag undrar och frågar pappa vad det är.

En tolk och socialen möter oss i bostaden. En annan familj från Irak kommer och välkomnar oss, de bjuder oss på mat. De har betytt så mycket för oss.  Att vi nu var i Sverige var ofattbart. Jag vet att jag stod och tittade ut genom fönstret, fattade inte att det var sant. Efter 2 år i tält, var vi nu här. I säkerhet. I trygghet.

Ganska snart började jag i skolan, i fjärde klass. Jag kom inte in i klassen. Kunde inte svenska. Vi förstod inte varandra. Det väckte frustration och snart var jag i slagsmål på rasterna. Jag kom från krig. Ska någon slå mig, så ska jag slå tillbaka.

Darin slog igenom i Idol. Jag gillade hans musik och fick höra att han hade kurdiska rötter. Jag hade en bild på honom i skolan. Detta uppskattades mer av tjejerna än killarna. När jag gick i 6:an började jag äntligen få riktiga vänner. Började landa och komma in både i samhället och i skolan. Vi som hade slagits tidigare hade även vi blivit kompisar.

Jag fick jobba mycket på att klara betygen. Dels för det nya språket och för att jag inte gått i skolan tidigare på flera år. Men jag var väldigt målinriktad och klarade att komma in på samhällsprogrammet på gymnasiet. Jag älskade de åren. Skolan arrangerade en novelltävling där jag ställde upp och vann med min ”När helvetet bröt lös”. När den lästes upp den så såg jag på alla som satt i Folkets Hus att de var berörda.

Efter gymnasiet flyttade jag till Örebro för att studera på Universitetet. Jag ville inte ta lån utan jobbade samtidigt. Jag har alltid förstått att det är viktigt med utbildning för att få jobb. Att ha ett jobb för att vara en del av samhället. Det är jag nu. Väldigt tacksam, men jag har slitit för det.

Hur har din uppväxt i krig och flykt till Sverige påverkat dig?

Extremt mycket. De första åren hade jag mycket mardrömmar. Jag tänker alltid ett steg längre idag, allt kan hända. Jag är mer vaksam. Jag vill ha en ekonomisk stabilitet, om jag snabbt behöver lämna landet. Jag vill aldrig mer leva fattigt. När jag läser eller ser nyheterna idag, kan det ibland bli att jag drömmer mardrömmar om nätterna. Nu i efterhand förstår jag ju att jag kanske led av posttraumatiska symtom när jag kom till Sverige, men jag fick aldrig någon hjälp och tänkte inte på att man kunde på hjälp.

Ni som inte har upplevt krig, kommer aldrig förstå vad det innebär. Så är det ju med allt.

Vad gör mest ont idag att tänka tillbaka på?

Att familjen inte hade bättre förhållanden att leva efter i Irak. Smärtan och oron som mina föräldrar måste burit över att de redan visste vad ett krig innebar, nu fick de uppleva det igen med sina barn.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?

Mycket! Mina föräldrar som trots med de lilla de hade har tagit hand om oss alla barn och uppfostrat oss fint, och att de tog med oss till en bättre framtid.

Sedan är jag väldigt stolt över mig själv som har studerat på universitet, haft starka mål och är arbetsam. Idag är jag lycklig gift och köpt min första bostadsrätt. Jag hade inte velat att mitt liv var annorlunda.

Vilken tycker du är den största fördomen om invandrare?

Att vi lätt drar alla över en kant. Många svenska känner inte ens en invandrare. Vi får ofta höra att vi är kriminella, kostar pengar eller tar era jobb. Om jag som invandrare utan utbildning och med språksvårigheter tar ditt jobb, då är det du som ligger på latsidan. Ja, jag behövde ekonomisk hjälp de första två åren men sen har jag jobbat och betalat skatt i snart 10 år.

Vad tänker du kring att invandrare måste vara tacksamma?

Jag är så trött på att få det i ansiktet. Jag är extremt tacksam, det hoppas jag att alla är. Vi kommer från sämre förhållanden, så klagar vi så är det inte för att vi inte är tacksamma eller inte har det bra. Vi har samma rättigheter och skyldigheter i Sverige som alla andra. Hade jag inte slagits för att komma vidare hade jag fortfarande levt på försörjningsstöd. Tacksamhet betalar inte min lön.

Kan du känna dig dömd även idag?

Sorgligt, men ja det gör jag stundtals. En invandrare kommer alltid vara en invandrare. Vi är inte där än där ”alla” i samhället ser oss med en och samma syn.

Hur tycker du att vi skapar bättre integration?

Ta bort valfriheten om vart du vill bo under de första åren i Sverige, vi söker oss till varandra. Det gynnar oss inte alltid. Vi behöver bo i en svensk grupp så att vi lättare kommer in i samhället, lär oss språket och normen. Både för landets och vårt bästa.

Har du några tips till oss svenskar som vi kan tänka på gällande invandrare?

Vi invandrare är ofta väldigt gästvänliga, sök gärna kontakt. Lär känna mig som människa först, innan du dömer.

Det sägs att det som inte dödar oss, gör oss starkare. Vad tänker du kring det?

Ja med tiden, men inte direkt. Det gör ont, det smärtar, men man stärks av det med tiden och lär sig hantera det.

Hur hanterade du den senaste flyktingvågen för två år sedan, 2015?

Jag åkte tillsammans med min brorsa och en släkting ner till Ungern för att leta och hjälpa fler släktingar som var på väg över till trygga och säkra länder. Jag blev så berörd och tagen av det jag såg. Glömmer aldrig en mamma jag såg som gick ute mitt i natten med en sovande bebis på bröstet och en liten tjej i handen. Vilsna och tomma.

När vi kom hem bestämde jag mig för att starta en insamling ”Flyktingarna i Budapest” med mål om 20 000 kr. Efter ett dygn hade jag fått ihop 30 000 kr. Strax innan jag åkte ner hade jag ca 55 000 kr. Jag ville att allt skulle gå till flyktingarna så jag och syskonen betalade vår resa och boende själva från våra egna sparpengar.

Jag och mina två systrar planerar våra inköp och reser ner. Vi bestämmer oss för att vi inte kan agera med känslor för då kommer vi bryta ihop. Då gör vi inget bra jobb.

Vid Ungerska gränsen kom ca 10-14 000 personer över varje dag och vid tågstationen där vi var mest kunde det vara upp till 3 000 personer i de smala gångarna som alla skulle med tåget.

Vi köpte vatten, mediciner, tofflor, frukt, hygienartiklar och mat. Jag såg en farbror ta av sig sina strumpor när fotens skinn lossnar och åker av med strumpan. Han hade gått i 30 timmar.

En 14 årig pojke, som jag inte kan släppa ur minnet, står vilsen och ensam på perrongen. Han har panik. Han har varken pengar, biljett eller föräldrar kvar. Vi köper honom en biljett och ser till att han kommer med tåget.

Efter sex dagar hade vi så gott som hjälpt människor dygnet runt. Vi var utmattade men väldigt glada och stolta. De hade valt att resa ett 3 meter högt taggtrådsstängsel vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Inga fler kom in. Det var tumult och väldigt jobbigt att se. Vi hade hunnit gjort det vi kunnat.

När jag kom hem redovisade jag alla kvitton och kostnader på mina sociala medier. Visade resan och situationen i bilder. Det var viktigt för mig att visa att alla som skänkt pengar kunde lita på mig. Några som jag aldrig hade träffat hade swishat ett par tusen kronor. Det ger mig hopp om mänskligheten.

Varför väljer du att dela din historia i min blogg?

Jag hoppas att någon lär sig eller får en ny infallsvinkel om oss invandrare. Vi glider inte på en räkmacka, vi lever inte alla på socialen eller är kriminella. Vi har flytt för våra liv. För att vi inte hade något annat val. Man tar inte en gummibåt över havet och riskerar sitt liv om man inte måste. Man byter inte hus mot tält om man har det bra. Generalisera inte, lär känna en person innan du dömer.

Han bevisar att han även i vårt samtal är målinriktad och fokuserad. Han återkommer flera gånger till att han måste utelämna detaljer och känsliga händelser. Han är så ung, ändå har han upplevt så mycket. Tänker på min egna
10-åriga dotter, om hon skulle fly ett krig och uppleva det han gjorde i sin egen ålder. Det är smärtsamt. Går inte att ta in. Som han säger, vi som inte upplevt skräcken i ett krig kan inte föreställa oss det. Men vi kan öppna våra hjärtan. Sträcka ut en hand. Ta kontakt. Bjuda in till ett samtal eller en kopp kaffe. Vi lever i ett gemensamt land. Inte vi och dem, utan vi tillsammans.

 

 

 

Jag är lite nervös över vårt samtal. Jag vet att vi har en gemensam beröringspunkt. Vi vet båda hur det känns att ha sitt barn på sjukhus. Allvarligt sjuk. På gränsen till att behöva leva vidare utan sitt barn. Tårarna rinner på oss båda, flera gånger. Känslor som sitter så starkt, även om det gått flera år. Hon är så tacksam över att vara mamma, något som inte var en självklarhet från början.

Vilken är din livshistoria?

Mina två äldsta barn har jag fått IVF hjälp med för att komma till världen, varav mitt mellanbarn föddes allvarligt sjuk. Men det visade sig bli ännu värre några månader senare.

Jag har alltid mått dåligt av hormonella preventivmedel och valde att sluta med dem vid 23 års ålder. Jag var i ett fast förhållande sedan flera år tillbaka och visste att det här var mannen i mitt liv. Vi beslöt oss för att vi var redo för att bli föräldrar. Vi provar och ser när jag blir gravid. Det är välkommet! Jag hade alltid sett familj framför mig och Patrik och jag hade våra barns namn planerade sedan länge.

Det gick ett år. Jag var fortfarande inte gravid. Märkligt, jag var ändå ung, tänkte att det skulle ta sig ganska snart.

Jag ringde till sjukvården, vi fick komma in snabbt och de satte igång en utredning. Vi hade då aldrig hört talats om IVF. Vi hade själva pratat om adoption. Det visade sig att mina äggledare var trasiga.

Processen börjar med hormonspray, det försätter hela kroppen i klimakteriet. Sedan övergick jag till att varje dag ta sprutor i magen som hjälper äggen att mogna och som avslutades med en större spruta som får igång ägglossningen.

Det kändes som att jag gick runt i ett vakuum, att jag tittade på mig själv ovanifrån. Känslorna var ständigt kraftfulla. Ena stunden var jag sprudlande glad, den andra grät jag hysteriskt. Jag var ofta irriterad på allt och alla.

De plockade ut 11 ägg på mig som sedan befruktas på ett fat tillsammans med Patriks spermier. Det blev lyckligtvis 3 embryon. Några dagar senare inseminerades jag.

Jag var så mentalt stressad, så jag vet att jag tänkte att det här inte kan fästa. Det gjorde det inte heller.

Mitt i all gravidstress så blev min syster och svägerska gravida. Jag var så glad för deras skull men samtidigt så ledsen och uppgiven över min egen situation. Jag tröstade mig med att jag ändå skulle få vara en stor del av deras liv.

Situationen blir så onaturlig. Jag sitter och åker runt i min bil för att vänta på samtalet om att få komma in till sjukhuset för insemination. Om äggen överlever och mår bra efter upptining, som i mitt andra försök, så gäller det att vara nära. Jag försöker vara mentalt stark för både ett positivt och negativt besked. Så ringer de. Jag är välkommen in.

Att vänta dessa 16 dagar innan jag får ta det efterlängtade graviditetstestet, är fruktansvärt jobbigt. Känslan och glädjen över när stickan visar plus, går inte att beskriva. Äntligen var det vår tur.

Vi hade ju hållit det här för oss själva, det var bara de närmaste som visste vad vi gick igenom. Många runt omkring oss frågade, ”ni som har varit ihop så länge, när ska ni ha barn?” Det är påfrestande. Att få barn är långt ifrån en självklarhet.

Vi hade nu vår dotter och det fanns ett embryo kvar i frysen. Vi ville ju gärna ha ett syskon. Jag hade bestämt mig för att inte gå igenom hormonbehandlingen en gång till då jag mådde så dåligt av den.

Inseminationen blev lyckad och vi väntade vårt andra barn. Hela graviditeten hade varit lite turbulent och så skulle det fortsätta ett tag framöver.

Emil föddes med blåsljud på hjärtat och skickades till en hjärtspecialist som konstaterade att det inte var det, det var en förträngning på aortabågen. Ännu värre.

Hans första operation planerades till att han var 3 veckor. Vi hade checkat in på sjukhuset i Göteborg när hans prover visar att han har pågående RS och operationen måste flyttas fram.

Vi får åka hem igen. En kväll upplever jag att han slutar att andas. Jag skriker rakt ut ”ring 112”, lindar in Emil i en filt och springer ut i friska luften. Jag låser mig helt.

De längsta minuterna i mitt liv. Ambulansen kommer och personalen konstaterar att han trots allt mår bra och syresätter sig fint. Vi får följa med in till sjukhuset. Läkaren sa till mig ”din son mår bra, jag tror det är värre med mamman”. Då föll jag. ”Sov en natt här, vi finns utanför om det är något”. Det gjorde mig trygg. Efter det kändes det bättre.

Efter ytterligare tre veckor, när Emil är 6 veckor, är det då dags för operationen.  Läkarnas plan A är att gå in med ett litet snitt genom revbenen som kommer att ta 3-4 timmar, istället för 18 timmar om de behöver gå på plan B och öppna bröstkorgen.

Jag frågar läkaren om det här är en rutinoperation. Han svara ”det är inte den enklaste, men heller inte den svåraste. Hjärnan hade varit värre”.

Att lämna över sin 6 veckors bebis till läkaren inför sövning, är det värsta jag har gjort. Du vet inte om det är sista gången du ser ditt barn levande. Omöjligt att släppa honom.

Efter 3 timmar ringer läkaren. Man både vill och inte vill svara. ”Operationen har gått bra, men jag har råkat nudda ett stämband. Nuddar man två kan man bli stum. Nu kanske följden blir att han får en hes röst”.

Herregud, vad gör det, tänkte jag. Han lever.

Emil mår bra. Jag börjar landa. Månaderna går. Han har täta uppföljningar på sjukhuset och han utvecklas som han ska.

Emil är 7 månader och jag tillsammans med båda barnen, mina föräldrar, syster och svägerska med barn ska till Grekland på bröllop.

Han är lite snuvig när vi åker men inget värre. Första kvällen på Rhodos får han lite feber men han äter. Andra kvällen vill han inte ha välling, han får 41,5 i feber och börjar krampa. När jag lyfter upp honom börjar han gallskrika. Jag fattar givetvis att det här är allvarligt.

Jag ringer i panik till researrangören om en ambulans som säger att det inte fungerar så i Grekland. Jag måste ta en taxi.

Väl inne på sjukhuset får vi full assistans. Efter en timmes undersökningar konstaterar de bakteriell hjärnhinneinflammation. Här börjar helvetet på jorden, nästa kamp mellan liv och död. Tankarna går tillbaka till läkaren som tidigare opererade Emil, ”det är värre med hjärnan”.

Sjukhuset ser ut som en fängelseborg med galler för fönstren och det finns inga handdukar. När jag duschat får jag torka mig på ett lakan.

De hade inga sjuksystrar eller undersköterskor så de bad mig att vaka över honom. Jag hade handen på bröstkorgen för att känna andningen och vågade inte släppa honom med blicken.

Emil fortsätter att krampa och ha hög feber. Läkaren kommer in och säger att ett flygplan står startklart att ta oss till universitetssjukhuset på Kreta, Emil är för allvarligt sjuk för att vara kvar på Rhodos.

Jag skyndar mig att skriva på alla papper, så att vi kan åka.

Jag får Emil i famnen med en syrgasmask och så får vi sätta oss som i ett bullrigt militärflygplan. Med nätstolar utefter planets sida. Mittemot ligger en liten nyfödd bebis i kuvös och kämpar för sitt liv. Men utan sina föräldrar. När vi landat åker Emil med ambulans till sjukhuset medan jag får ta taxi.

Jag springer in till receptionen och frågar efter min son. De kan knappt engelska och ruskar på axlarna. Till sist kommer en barnläkare som visar oss upp en våning. Han frågar lite försynt vad det är för fel på min son.  När han hör att det rör sig om en bakteriell hjärnhinneinflammation stannar han upp och frågar om jag egentligen vet att den med all sannolikhet utgör 100 % dödlighet.

Då ser jag på långt håll min man komma gåendes. Det är som att se mig själv i en film, i slow motion men ändå i speed. Jag kommer inte ens fram till honom innan mina ben inte bär mig längre. Jag stupar framför honom och bryter ihop. Nu är vi två. Jag får gråta ut i en trygg famn.  Jag behöver inte orka själv längre. Jag hade inte sovit på två dygn.

Vi går in till Emil, där Patrik är nästa att bryta ihop. Han har ju burit på samma oro som jag, fast på håll. Han visste inte om han skulle hinna ner medan han fortfarande levde.

Vi får bara träffa honom en halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen. Resterande tid är vi i väntrummet utanför, mestadels gråter eller sover. Vi pratar mycket om hur vi ska kunna ta oss igenom detta om det värsta tänkbara händer.

Dagarna går och Emil blir allt bättre. Våra närmaste är kvar på Rhodos och det börjar närma sig hemresa för dem. Engla, vår dotter, får inte resa med dem hem eftersom hon reste med mig in. Patrik flyger över och hämtar henne till oss på Kreta. Hon är tre år och bär även hon på oro och tusen frågor. Det var så läkande att få henne omkring sig.

Första gången hon får hälsa på honom blir hon förskräckt av hans blekhet, slangar och av ett sår han har vid ögat hon tycker ser läskigt ut. ”Vad har de gjort med min lillebror” och tårarna rullar nerför hennes kinder. Jag vet att jag svarade lugnt, ”älskling, de har gjort så att han lever”.

Emil är krampfri flera dagar och flyttas från IVA. Han är så glad. Han har lärt sig att sitta och klappa händerna. Personalen brukade sjunga för honom. De var ju så mycket med honom.

En dag säger en ur personalen, ”nu har ni en son som är så frisk att han börjar leta efter er”. Ni kan gå in!

SOS International har hjälpt oss väldigt mycket i den här processen. De flög in en läkare från Danmark som gjorde en slutbedömning om att Emil mådde bra och att vi fick åka hem. Alltså den lyckan!

Hemkomna, välmående och utan biverkningar.

Sedan börjar nästa äventyr, 18 månader senare, kommer lillebror Elvin till världen utan IVF hjälp. Men det är en helt annan historia.

Hur läkte du efter att ni kom hem från Kreta?

Jag har pratat väldigt mycket, det har varit min bästa bearbetning. Jag och Patrik pendlade mycket upp och ner i våra känslor. När den ena var nere så blev den andra starkare och tvärt om. Vi har alltid stöttat varandra. Vi hade ju pratat om att vi kanske måste ta hem Emil i en liten låda, så vi kände ju en så enorm tacksamhet. Sedan fanns det ju en till sida av historien. Mina oroliga familjemedlemmar på Rhodos. Det var väldigt skönt att prata med varandra för att komplettera historien. Jag hade ju befunnit mig mycket i en bubbla, så det var så skönt att få rätsida på allt som hände. Få ihop pusslet.

Hur har Emils första levnadsår påverkat dig?

Jag tar inget för givet. Jag säger heller inte längre ”nu kan det inte bli värre”, för jag har varit med om att det faktiskt kan bli det. Jag har lärt mig mycket om mig själv och har blivit stärkt i att jag klarar mycket. Jag är noga med att visa känslor men är inte så orolig av mig, tar det mer som det kommer. Jag tar inte ut glädjen i förskott, som om när vi bokat en resa så tänker jag att ”det blir kul om den blir av”.  Jag och Patrik bestämde oss snabbt för att inte bli höns- och curlingföräldrar. Vi vill inte linda in honom i bomull. Vi bestämde oss för att vara tacksamma för alla gånger det gått bra och leva utifrån det.

Vilket är ditt budskap till livet?

Ös på med kärlek! Utmana dig själv, om du misslyckas är det ett bevis på att du i alla fall försökte!

Vad tänker du om att ”Ensam är stark”?

När jag var yngre levde jag efter ”Ensam är sjukt stark”, jag fixar det själv. Jag vill inte vara beroende av andra. Jag känner att jag klarade Grekland för att jag var van att vara stark. Jag är inte rädd för att vara själv, däremot vill jag inte alltid vara det.

Är du rädd för döden?

Ja det är jag, mer rädd för att förlora de runt om kring mig än att dö själv. Tror det har att göra med mitt arbete, det kan gå fort. Jag kan ta med min erfarenhet i mitt arbete och känner stor empati både för patient och anhöriga.

Varför väljer du att vara med i min blogg?

Barnfrågan är inte helt självklar, det kan kännas lite skamligt att inte ”klara av” att få barn själv på naturlig väg. Be om hjälp och skäms inte över det! Alla barn är välkomna som de verkliga mirakel de faktiskt är och då spelar inte vägen till livet någon roll. Efter Grekland vill förtydliga vikten av bemötandet av nya människor. Vi har alla olika bagage och olika tunga ryggsäckar, var ödmjuk. Allt kanske inte är som det först verkar.

Vi sitter en stund. Tagna. Det har gått drygt 6 år sedan Emil föddes. Ändå är det så påtagligt under samtalet att det fortfarande ligger väldigt nära. Hon säger att han är en pojke med ett stort hjärta, som en gång varit trasigt. Jag tänker att det är mer efter sådana här känslomässiga händelser som blir trasigt. I en familj. I relationer. Hos sig själv. Som måste läkas, lagas och repareras. Det kanske är därför Jessica valt att studera och arbeta som undersköterska. Inte bara för att läka sig själv, utan även andra i samma eller liknande situationer.

Till Jessicas egna blogg för mer av hennes ord

Vi går in i oktober månad och jag tror inte att det undgår någon att inte uppmärksamma cancer, speciellt bröstcancer lite extra. Ett laddat ord. Ett berörande ord. Vi är många som har drabbats, är sjuka eller är anhörig och vän till någon som varit eller är sjuk. Till någon som överlevt. Till någon som inte överlevt. Jag träffar Fredrica, som har erfarenhet av båda alternativen.

Vilken är din livshistoria?

Jag har överlevt en av de mest aggressiva tumörer av bröstcancer och samtidigt funnits vid min pappas sida under hans cellgiftsbehandling, men som dessvärre inte finns kvar på jorden längre.

Allt började i december 2014 när jag kände en knöl i bröstet och reflekterade över att jag gått ner i vikt sedan sommaren. Men jag slog bort det med flera förklaringar. Jag och min dåvarande man hade bestämt oss för att skiljas så jag hade tankarna på annat.

I februari hade jag flyttat och knölen var fortfarande kvar. En jobbarkompis envisades om att jag måste söka läkare för att kolla upp den. Jag jobbar själv som undersköterska så jag om någon borde vara bättre på att uppmärksamma symtom.

Tre dagar senare hade jag en läkartid och ytterligare några dagar senare fick jag ett telefonsamtal; ”som du förstår så behöver du komma in imorgon”!
Alltså alla dessa tankar som bara exploderar i huvudet! Nu kommer inte jag få se mina barn växa upp.

För mig var det väldigt viktigt att direkt prata och berätta för barnen, som då var 11 och 14 år, jag ville vara ärlig och öppen. Min äldsta dotter bara skrek rakt ut och sprang ut genom dörren, ner på stan. Henne fick vi gå ut och leta efter, vi fann henne hos en av hennes bästa kompisar.

Fyra dagar senare låg jag på operationsbordet för att ta bort den berömda tårtbiten.

Ett par veckor senare träffade jag läkaren för ett återbesök som slutade med ett mörker. ”Vi har jätte tråkiga besked. Vi har hittat en tumör till, vi måste ta bort hela bröstet. ”

Mina tumörer är en av de mest aggressiva och väldigt ovanliga hos oss kvinnor under 40 år. De ville köra både hängslen och livrem på mig. Efter operationen av hela bröstet några dagar senare, så var jag cancerfri. De sa att jag skulle klara mig. Det var en konstig känsla, oron släpper aldrig, men skiten var i alla fall borta från kroppen för tillfället. Nu började 1 ½ år av cellgifter.

I maj fick jag ett samtal där de undrar om jag ville vara med i en utvald grupp där de forskar om en ny cellgift som de tror på och vill få ut på marknaden. Den var tidigare prövad på kvinnor med cancer som spridit sig med lyckat resultat.

Efter stöd, samtal och funderingar kände jag att jag kör. Om den inte hjälper mig, så hjälper den någon annan. Forskningen måste få ta plats och utvecklas.

Dessutom skulle forskningsenheten skicka min tumör till Tyskland, bara det var en lättnad och skön tanke.

Här någon stans kom kämpar-Fia fram, jag var inte klar med livet än.

När jag blev sjuk så försvann många av mina vänner. De hörde inte av sig eller hälsade på. Inte heller min mamma. Jag tror det var en rädsla för många. Men det var jag också.

Mitt i allt steg fyra fantastiska bekanta fram som skulle bli de mest betydelsefulla någonsin, likaså min storebror. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Efter varje cellgiftsbehandling turades de om att sova hos mig för att se att jag mådde bra, hur jag skulle reagera eller behövde hjälp.

Alla reagerar så olika på cellgifter. Hos en del kan allt stanna, även om det är ovanligt. Jag hade ju bara sett på tv hur man brukar må och förväntade mig det. Men jag har haft tur. Jag har mått lite illa. Tänkte i början att eftersom jag inte mår skit då tar inte cellgifterna, men så var det ju inte. Ju längre tiden gick ju svagare blev kroppen. Men hela tiden kämpade jag på. Ett steg fram och två bak.

Jag började mina första veckor med de ”vanliga” cellgifterna, som slog ut allt. Jag tappade håret ganska snart och mina vänner kom och hjälpte mig raka av det. Jag kommer ihåg hur jag dagarna innan håravfallet, drömde om att det flög av när jag åkte i bilen. Mina barn tyckte det var jobbigt om jag skulle bära peruk och den skulle blåsa av mitt på torget. Men jag valde att aldrig bära någon, jag ville visa att jag var sjuk. Det kändes mer naturligt och självklart än att bära en.

Den andra perioden där jag provade forskningens cellgifter mådde jag bättre, de är målinriktade och letar endast upp de sjuka cellerna och kapslar in dem. En biverkan på den var att jag fick en nervpåverkan i ena handen, men som ändå blivit lite bättre. De vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka hela känseln och funktionen i handen.

Men i det stora hela är jag nöjd över att jag tackade ja till forskningsprojektet.

Mitt under cellgiftsbehandlingarna söker även pappa vård för sina magproblem. Det visar sig att han har en stor tumör i tarmen och cancern har spridit sig till levern. Det går inte att operera. Han har ingen chans till att överleva. Men för att förlänga livet påbörjar även han en cellgiftsbehandling.

Vi visste att det handlade om månader för honom, och i slutet satt vi i varsin stol med varsin kanyl i armen. Vi fick mycket tid ihop på så vis och kunde prata igenom livet som varit och livet vi hade framför oss.  I det här rummet fanns sju stolar och de var nästan alltid fullsatta. Jag tänkte ofta på att det alltid var fullt i stolarna, så många som var drabbade.

En kvinna jag träffade i rummet valde att behålla sin sjukdom till en hemlighet, hennes närmaste i omgivning visste men inga andra. Vi tänkte så olika hon och jag. Jag valde från början att vara öppen med både min sjukdom, behandlingar, operation och känslor. Jag delade gärna med mig i mina sociala medier där jag även fått mycket stöd. Hon är nu mera en ängel.

Det är även min pappa. I maj 2017 somnade han in. Innan dess hade jag funnits för honom varje dag. Han var så sjukhusrädd. Han sa alltid ”bara du överlever Fia, bara du blir frisk”. Jag kände nästan tvärt om, varför jag och inte pappa?

I september 2016 avslutade jag min behandling och hade med mina vänner under ett års tid planerat min FRISKfest. Det var bra att fokusera på den planeringen under de tuffa behandlingarna. Pappa stöttade mig till att ha festen och sa alltid att han skulle vara med på den. Det var han. Som vi festade!

Han hade tre önskningar innan han dog. Se mig gå i mål, vara med på min fest och att jag och mamma skulle vara sams. Så jag hade en uppgift till att avsluta. Att bli sams med mamma. Jag upplevde att hon inte fanns som ett stöd för mig, vare sig vid skilsmässan eller under min sjukdom. Vi hade en bra kontakt innan, men jag tappade henne där, när jag som mest behövde henne. Jag hade svårt att acceptera det. Vi sökte professionell samtalshjälp för att bättre kunna prata med varandra, hitta förståelse och närma oss varandra igen. Jag förstår ju idag att det var hennes rädsla som gjorde att hon inte hade förmågan att hantera situationen bättre. Men vi har långt kvar.

De senaste åren har varit som en dans på legobitar. Det har gjort ont, men jag har tagit mig fram. Det sista som gjorde att jag till sist fick känna mig hel var att jag fick mitt bröst tillbaka. Jag var singel och kände att ”vem vill dejta en kvinna med endast ett bröst”? Efter ärftlighetstestet så beslöt vi oss för att ta bort även det andra friska bröstet, även om testet inte visade hög risk.

Det är som att det var en sista legobit i bygget. Ett tecken på att jag är frisk. Nu kan jag gå vidare och bara leva.

Hur har din tidigare cancer påverkat dig?

Jag fick en andra chans och den tänker jag ta vara på. Tänker mer på mig själv, är bättre på att säga nej till det jag inte vill. Jag tar vara på tiden och lever här och nu. Känner mig mer nöjd, jag behöver inte så mycket längre. Jag blir inte lyckligare av materiella ting. Jag har alltid velat ta MC-körkort, och nu har jag påbörjat det.

Hur har det påverkat dina barn att du varit sjuk?

De har givetvis varit oroliga och ledsna, men jag har alltid varit ärlig och öppen. Vi har kunnat prata med varandra. Både om att jag kan dör, men även om att jag förhoppningsvis blir frisk. Min ena dotter blev mobbad på skolan och fick höra att ”där är hon med cancer-mamman” och ”där är hon med mamman utan hår”.  Men jag gick upp till skolan och samlade de som mobbade och pratade med dem. Det blev många tårar, hos alla.

Den andra dottern har varit mer tyst och burit allt inom sig. Hon har kunnat öppna sig lite för bästisens mamma.

Vilket är ditt budskap till livet?

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva!

Vad tänker du om citatet ”Ensam är stark”?

Ja det är man faktiskt, men jag hade aldrig klarat det utan mina vänner och bror. Utan dem hade jag deppat ihop. Min brorsa och jag kom närmare varandra under den här tiden. Han gjorde något fantastiskt. Han har dokumenterat min sjukdom och det jag har gått igenom, dels för mig själv eftersom man under processen lever i en bubbla. Dels för mina barn, om jag inte hade klarat mig.

Vilken är din största utmaning just nu?

Mina tankar om återfall. Även om jag känner mig stark idag så finns de där. Det är extra jobbigt att gå in i oktober månad nu, allt påminner mig och kommer tillbaka.

Det som inte dödar oss, gör oss starkare. Hur stämmer det på dig?

Jag känner mig jätte stark i psyket. Jag vet hur det är att tappa håret, att vara utan bröst och hur det är att få cellgifter. Jag har hittat en styrka i det som jag gärna delar med mig av.

Är du rädd för döden?

Nej inte rädd, men ledsen. Jag har så mycket mer jag vill göra och uppleva. Jag är för nyfiken, livsgnistan tar mig fram.

Hur ser du på framtiden?

Jag vill inte vara rädd för den, även om jag har en känsla/rädsla av att det kommer hända igen. Att skiten kommer tillbaka. Jag har redan snuddat på dödsbädden, jag vill inte göra det igen.

Jag vet att jag sa till mina vänner att jag inte ville börja dejta för jag vill inte dö nykär. Nu tänker jag att jag hellre dör lycklig än bitter.

Jag ville träffa någon, och nu har jag gjort det.

Varför vi du berätta om din livshistoria i min blogg?            

Ordet cancer är ofta ett laddat ord som skapar en iskall stämning. Jag vill göra det mer lättsamt. Det är farligt, men man kan också överleva. Cancer ökar men läkarna jag träffade tror det beror på att vi idag upptäcker det hos fler. Vi måste även komma ihåg att vi räddar fler, upp till 90 % idag. Mycket tack vare forskningen och all kunskap vi har idag.

Jag har alltid varit öppen om sjukdomen, jag tror det är viktigt för vårt välmående att vi inte bär det inom oss.

En annan viktig sak, glöm inte att klämma och känna, det räddade livet på mig!

Hon pratar så naturligt. Lugnt och sakligt. Öppet och ärligt. Hon säger ofta att hon försökt att se det lättsamt, på den ljusa sidan. Det är väl så. Att det som skrämmer oss, skrattar vi även åt. Hon inger en trygghet, mot det som skrämmer mig. Inger hopp. Hon upptäckte sin tumör i tid, ett plommon stort. Utan tidig upptäckt hade hon inte levt idag. Så kläm och känn, inte bara under oktober månad, utan varje dag. För större chans till överlevnad.

Stöd och läs mer om cancerfonden 

 

Jag har känt Sonia professionellt i flera år. Alltid glad och energirik. Pratglad, kreativ och engagerad. Hon är bra på att lyfta andra, få andra att flyga. Genuint, utan att kräva något tillbaka. Idag kommer hon samlad. Nästan lite dämpad. Idag ska hon ta modet att prata om sig själv, det förflutna, det som hennes minne mycket valt att stänga inne. För överlevnad. 

Vilken är din livshistoria?

Jag och min fem år yngre bror har vuxit upp i en väldigt dysfunktionell familj med en mamma som är patologisk narcissist. En barndom i skräck, helt enkelt.

Mitt första minne av panik och rädsla, när jag förstår att mamma vill slå mig, är när jag är mellan 3-5 år. Jag springer så fort jag kan upp i skogen, till en dam som bor där, jag förstår snabbt att jag måste fly. På det sättet sköt jag på slagen. Det blev bättre, för då slog hon inte under vrede. Då hann hon lugna sig lite.

När jag var liten slog hon mig ofta, om inte varje dag. Jag kommer ihåg att jag ständigt gick omkring med sår i munnen, hon var noga med vart hon placerade slagen så att det inte skulle synas.

Jag visste aldrig hur jag skulle göra rätt eller tillfredsställa mamma, hennes regler ändrades hela tiden. Det hände att jag grät i timmar för att jag haft sönder något och visste vad jag väntade när hon kom hem.

Jag vet inte hur många självmordsbrev jag skrivit, de flesta till pappa, för jag ville att han skulle förstå hur illa det var. Deras äktenskap var väldigt dysfunktionellt, hon var elak mot honom också, även om han inte blev slagen.

När jag var 11 år planerade jag att hoppa från tionde våningen. Men så var jag skolad i ett religiöst samfund där det var stränga regler om att följa och respektera ens föräldrars önskan och uppfostran. Så jag hoppade aldrig.

Jag har inte många minnen från min barndom, jag har förträngt mycket. Vid 13 års ålder avtog den fysiska misshandeln en aning men hennes kontrollerande blev starkare. Hon kontrollerade bland annat mina tider, vänner och vilka kläder jag handlade eller bar. Vi fick aldrig ha stängda dörrar eller låsa, hon duschade mig fram till jag var 13 år.

Mamma var alltid nedlåtande, sänkte min självkänsla, gjorde narr av mig framför andra och lurades medvetet. När jag var 11 år var det en person i samfundet som sa till mig att jag var den smartaste 11 åringen han träffat. Där vet jag en vändning kom för mig i skolan, från att ha varit medelmåttlig så höjde jag mina betyg. Jag började tro på mig själv och det lönade sig. Jag ville prestera och vara duktig.

Skolan har alltid varit min fristad. Där fick jag beröm och feedback. Men det var aldrig någon som såg igenom min mask.

Mamma har varje dag försökt såra mig och min bror, förstöra våra känslor, förödmjukat och manipulerat oss. Förminskat oss och skrattat åt oss.

Jag minns en sommar när jag var 19 år. Hon var missnöjd över valet av min pojkvän och för det skulle hela familjen straffas. Vi bodde i Portugal och det var 45 graders hetta varje dag, ingen av oss skulle få åka till stranden. Så blev det.

Under tonåren blev jag ändå starkare mentalt. Jag stod upp mer mot mamma om vad jag tyckte och om vem jag var. Hon skulle inte få manipulera mig mer. Jag fick ändå stryk, oavsett.

Hon förbjöd mig att fortsätta studera efter 9:an, och krävde att jag arbetade i hennes butik. Så det gjorde jag fram till jag var 23 år och flyttade hemifrån. Det var även sista gången hon gav mig en örfil.

Mamma har ju alltid varit charmig utåt. Det värsta har ju pågått hemma, innanför stängda dörrar, och helst när pappa inte var hemma. Hon hade inga vänner, narcissister har inte det, ingen får komma för nära för då spricker fasaden.

För att nämna några saker hon kunde säga till mig var som när jag var 19 år och stod och sminkade mig för en kväll med min pojkvän. ”Det förstår jag väl att du måste förbättra ditt yttre när du är så rutten inom dig”.

Eller som när hon tvingade mig att vittna om att pappa varit otrogen henne. Även om jag inte hade sett något. En gång lovade hon mig en cykel och gav den till min brorsa i julklapp istället.

Narcissister har ofta ett favorit barn. Jag har alltid varit den elaka dottern och min bror den fina sonen. Men det har aldrig gjort mig någonting. Vi är väldigt nära, han och jag. Han har varit väldigt utsatt även han, och har haft pågående magmunsår sedan har var 14 år. Det säger en del.

Mamma har aldrig tagit kritik eller har förmågan att ge. Hos henne finns bara ta. Alla andra är alltid dumma i huvudet, hon gör aldrig något dumt eller misstag själv. Även om hon har fått flera remisser från läkare till en psykolog så kan hon inte förstå vad de pratar om. ”Det är inget fel på mig”. Så hon har inte fått någon uttalad diagnos.

En dag när jag satt och sökte på Google hittade jag en sida om barn till narcissistiska mödrar. Det var som att hitta hem. Finna förklaringar. Få upprättelse. Av alla de 24 punkterna som stod, stämde 21 in direkt på mamma. Jag vet att jag ringde min bror och bad han läsa på samma sida. Han grät i tre dagar efter det.

Idag har jag ingen känslomässig kontakt med mamma, vi pratas vid i telefon ibland. Hon fick cancer 2003 och efter det tror jag ändå hon fick insikten om att även hon är dödlig. Min pappa har jag pratat med 3 gånger de senaste 11 åren. Det smärtar ändå lite då jag var pappas flicka. Men jag orkar varken bära eller ta ansvar för dem. Jag orkar inte skydda dem eller längre låtsas att det är bättre än det är.

Det är skit.

Hur reagerade andra när du berättat om din barndom?

Första gången jag berättade var till min dåvarande pojkvän som även han var med i samfundet. Hos honom blev jag inte trodd ”ingen blir behandlad så, om man själv inte är fördjävlig”. Sen blev jag tyst. Jag orkar heller inte in i det känslorummet, det blir för mörkt och jag känner mig sänkt långt efteråt. Jag måste välja hur jag vill bara min ryggsäck. Jag vill blicka framåt istället för bakåt.

Hur har dina upplevelser från barndomen påverkat och präglat dig?

Oj det är en bred fråga. Jag är väldigt avtrubbad, har svårt att läsa av känslomässiga språknyanser. Med mig måste man vara rak, det är jag van vid. Jag är bra på att läsa av människor och ett rums stämning. Jag tar gärna ansvar för att alla ska må bra. Men det här kostar ju energi, jag blir lätt socialt utmattad. Jag har svårt för stora möten, grupper och konferenser för där är det så många relationer att läsa av och ta ansvar för.
Jag vill gärna ha lugn och prioriterar det mellan varven. Det hade inte jag de första 23 åren. Eftersom jag blivit så djupt sårad under åren kräver min självbild och självkänsla ständigt arbete. Jag har även svårt att visa känslor.

När jag var gravid blev jag helt knäckt av rädsla över att kanske bli som min mamma, ett monster. Min största skräck är att vara elak, jag har ju dessvärre den bästa läraren. Jag tror det är första gången jag förstod de möjliga konsekvenserna av min uppväxt. Då sökte jag hjälp.

Vad får dig att må bra, hur läker du?

Att få ur mig energi genom att skapa. När jag får fota bröllop, det är så läkande för mig. Då ser jag hur familjer ska fungera och förhålla sig till varandra, hur kärleksfullt det ska vara.

Vilken är din största drivkraft?

Rättvisa! Det kan alltid bli bättre, både för sig själv och andra. Jag har ingen tolerans för lögner eller hopplöshet.

Vilken är din största utmaning i livet?

Moderskapet, jag har ingen förebild här. Jag är så rädd att jag inte ska föra vidare kärlek, värderingar, självkänsla och känslor. Att mina barn ska tvivla på att jag älskar dem. Största rädslan är ändå att de inte skulle älska mig, det gör mig till en ganska kravlös mamma som sällan tjatar.

Vilket är ditt budskap till livet?

Att omge dig med människor som tror på dig och ser möjligheter. Du är inte ditt förflutna, du är heller inte dina föräldrar. Du kan vara den du bestämmer dig för och arbetar för att vara.

Du har ju bevisat att det som inte dödar oss, stärker oss! Hur tänker du kring det?

Man måste välja att ta kontrollen över historien om sig själv och inte välja att bli ett offer. Det som har hänt mig i mitt liv får inte såra mig längre idag. Jag tittar ständigt framåt och är väldigt lösningsfokuserad. Jag vägrar att känna maktlöshet och hopplöshet igen.

Det sägs att den psykiska misshandeln är värre än den fysiska, tycker du att det stämmer?

Absolut, även om jag blivit hårt slagen med både hundkoppel och andra redskap, så är det inget mot straffet och känslan av att inte duga. Det kulminerade i det som ändå är mitt största trauma, min utbrändhet 2013-2015, jag visste inte att man kunde må så dåligt. Ångesten som aldrig ville släppa kroppen. Alla intryck som överbelastade hjärnan. Kändes som om jag inte fanns. Det blev som en nollställning för mig och idag är jag en bättre version av mig själv.

Varför vill du dela med dig av din livshistoria?

Människor ska se sitt liv som sin egen canvas, de själva målat. Även om andra stänker på den, så är den ändå värdefull. Man behöver inte dölja dem. Eller att man är ledsen, eller vem man är.

Jag känner mig tom. Ser min egen Canvas bredvid Sonias. Min är nästan stänkfri, ändå är det hennes som känns vackrast. Hon är så långt ifrån sin mamma. Sonia är bara ge, utan att begära ta. Nu förstår jag varför hon är en av Sveriges bästa bröllopsfotografer. Hon ser innanför skal, fasader och ryggsäckar. Hon ser människan och lyfter fram den. Precis som med kärleken, skratten, relationerna och ögonblicken. Hon har styrkan att lyfta fram det hon själv har saknat. Sonia 2.0.

Läs mer om att vara barn till en narcissistisk förälder;

Det handlar om sånt som sker i det fördolda, bakom fasaden. Den patologiskt narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att endast finnas till som en förlängning av henne själv. Det handlar om kroppsspråk. Det handlar om ogillande blickar: ”Den där blicken.” Det handlar om betoning och röstläge. Det är väldigt subtilt, det som sker, och det är mycket kraftfullt. Det är en del av vem barnet är.

Läs mer om sjukdomen här

Till hemsidan Sonia hittade

 

 

Att ha förmånen att träffa Maja, är som att möta ett energiklot. Alltid glad. En doer. Det få vet är att hon bär en mask, hon lärt sig att bära. Hennes ryggsäck visar sig vara full av olika erfarenheter. Möjligen därför hon bär masken så snyggt och naturligt. Hon har många års erfarenhet. Den är hennes sköld ut mot världen, även om den inte alltid står emot trycket från den psykiska ohälsan.

Vad bär du på för livshistoria?

Sen jag var liten har jag känt mig annorlunda. Det visade sig tydligt när jag gick i lågstadiet, även om min mamma märkte det långt tidigare.

På dagis hängde jag gärna med mattanterna och städerskorna, jag kände mig mer hemma bland vuxna. Det var svårare när jag började i skolan, där behövde jag mer vara med klasskompisarna. Vi ville inte leka samma saker eller kommunicerade på samma plan. Vi integrerade helt enkelt inte.

Vi med Aspergers syndrom fungerar ofta så, antingen drar vi oss till de yngre eller äldre. Jag har även borderline, en ätstörning och är reumatiker.

Jag var mobbad från trean till andra året på gymnasiet, då jag bytte skola. Jag var alltid själv utan att jag ville det. De sa elaka saker, tog och gömde saker som var mina samt hade en ”hata Maja” klubb. De skrev till och med ett brev till mina föräldrar i mellanstadiet där de beklagade sorgen över att de fått ett sånt fult missfoster till dotter.

Lärarna såg och hörde mycket utan att reagera. Vid ett tillfälle satt jag i klassrummet när resten av eleverna kom in för sent efter rasten och förklarade för läraren att ”hata Maja” mötet hade dragit över tiden. Det accepterade läraren och där satt jag.

Jag har alltid varit envis och mån om att gå i skolan. Jag ville ha bra betyg. Jag visste tidigt att för att få ett jobb behöver jag klara mina studier. Det satt i huvudet.

Jag var lika ensam hemma eftersom mamma och pappa jobbade så jag kunde lika gärna gå till skolan, där hade jag ändå en upp. Att jag var duktig i skolan var inte uppskattat av mina mobbare.

Eftersom skolan fungerade rent pluggmässigt fick jag min diagnos Aspergers relativt sent i livet, vid 17 års ålder. Det var väldigt jobbigt för mig då, jag förnekade och brydde mig inte. Det var en ryggsäck det inte hade kommit något bra ur. Men så började jag på ett gymnasium för oss med Aspergers och det förändrade mycket. Det var tryggt med samma klassrum, rutiner, samma lärare och jag behövde inte förklara mig eller känna mig dum om jag inte förstod något.

Under den här utsatta skoltiden elitsatsade jag även i kanot. Jag började 2003 som 11-åring och var som bäst mellan 2006-2008 där jag tog tre nordiska brons. Jag ville bli bäst, oavsett om jag inte var snygg eller fin, kunde jag här träna mig till att vara bäst. Samtidigt som jag gick i skolan så kunde jag träna uppemot 10 pass i veckan. Inte heller i landslaget blev jag accepterad eller omtyckt.

Vet att jag berättade en gång för en av mina kaptener om utfrysningen när jag fick till svar att det som sker på land får ni sköta själva.

Jag har alltid fått tillbaka att mobbningen är mitt ansvar.

När jag tränade som hårdast slutade jag även att äta. Både de aktiva och tränarna i landslaget såg att jag hoppade över måltider, men ignorerade. Vi kunde vara bort på läger eller tävlingar i flera dagar utan att jag åt. För mig kändes det helt fantastiskt, skön känsla att ha den kontrollen.

Sommaren 2009 orkade varken kroppen eller mitt psyke mer och jag blev inlagd för vård. Jag var självdestruktiv, hade ångest och självmordsbenägen. Mamma vågade länge inte somna på nätterna. Jag åkte verkligen en daglig berg- och dalbana. Här fick jag även diagnosen Borderline.

På sjukhuset lärde jag mig att skada mig själv. Jag rev mig och hade sönder glödlampor för att skära mig med. Det lättade på ångesten. Jag kunde lika gärna skada mig själv eftersom jag ändå var så dålig och ful. Det måste ju vara så eftersom alla sagt det under alla år.

Jag kom aldrig tillbaka till kanotsatsningen, även om jag ville.

Men livet blev ändå bättre. Jag kunde flytta till ett serviceboende, fick vård och samtalshjälp, började som funktionär på Friskis & Svettis, skaffade vänner och började träffa killar. Vänner som jag kan skratta med och lita på. Jag fick möjlighet att börja praktisera på Inda där jag nu är anställd. Jag älskar mig jobb och mina kollegor. Här kan jag vara precis den jag är och jag är äntligen en i gänget. Jag började bygga självkänsla och må lite bättre. Fram till ett år sedan då jag sjönk igen. Jag blev våldtagen.

Jag blev inlåst av två killar i ett hus och drabbades av Frozen Fright, som är en överlevnadsreflex som innebär att du blir passiv och inte kan göra motstånd eller skrika. En vecka senare valde jag ändå att anmäla honom och blev kallad till förhör. Utredningen lades ner för att jag inte sagt nej verbalt eller gjort fysiskt motstånd. Det räckte tydligen inte med att jag skakade på huvudet och tog bort hans hand ett flertal gånger.

Till hösten ska jag börja i en samtalsgrupp, det ser jag fram emot. Jag vill upp och tillbaka igen!

Hur skulle du beskriva att det är att leva med Aspergers?

Ni normalstörda föds med en regelbok, där allt står klart och tydligt hur samhället och det sociala samspelet fungerar. Vår bok är tom, den har blanka sidor. Vi måste läsa av och lära oss, vi måste skriva i den själva. Det kommer inte naturligt inifrån, som för er.

Jag måste tvätta samma veckodag, planera och strukturera, skriva inköpslistor, boka tid med mina vänner men även med mig själv. Där jag inte gör någonting. Jag tycker alla borde ha en släng av Aspergers!

Hur har ditt liv påverkat dig?

Jag är otroligt osäker som person, jag har svårt att acceptera eller älska mig själv. Både min självkänsla och självförtroende är skit. Jag har svårt att ta in när jag får beröm och komplimanger.

Hur bra är samhället anpassat efter er med en funktionsnedsättning?

Det är så olika, men vi har ett hårdare klimat idag som gör att vi inte får passa in om vi är olika. Vissa av oss får inte ens chansen att berätta om vår funktionsnedsättning. Ibland känner jag att det skulle vara lättare om jag exempelvis satt i rullstol och hade ett synligt handikapp. Vi med psykisk ohälsa bär ofta på en mask.

Hur ofta bär just du din mask?

Så got som alltid. Jag har den på jobbet, under mina instruktörspass, när jag är med mina vänner och oftast tillsammans med min pojkvän. När jag är helt själv åker den av. Jag mår ju fortfarande dåligt, dagar då jag gör mig själv illa eller inte äter. Det är nästan upp till 80 % skulle jag säga, även om det inte är hela dagar, som jag ändå mår sämre. Jag har accepterat det. Jag har mediciner som hjälper, får samtalsterapi och har mina verktyg.

Vilken är din största drivkraft?

Nyfikenheten, vad mer har jag inte gjort och upplevt. Jag vill inte missa något.

Vilken är din största utmaning?

Att tillåta mig själv att må bra. Det är en främmande känsla som jag upplevt för lite av.

Stämmer uttrycket ”Ensam är stark”?

Ja det har jag alltid varit. Men för att vara det behöver jag andra starka runt omkring mig. Så när jag faller så finns det någon som tar emot mig och hjälper mig upp igen. Som min mamma, hon är min hjältinna. Jag lever tack vare henne.

Du om någon bevisar att ”Det som inte dödar oss, gör oss starkare”, vad tänker du om det?

Min envishet är enorm. Jag har kunnat dö många gånger men ur allt har jag stärkts i förståelsen för andra människor. Styrkan över att se ur fler perspektiv.

Vilket är ditt budskap till livet?

Ge aldrig upp!

Hur ser du på framtiden?

Den ser bra ut! Det fanns en tid i mitt liv då jag bestämde mig för att när jag är 25 år då får jag ta mitt liv. Här är jag idag, 25 år och äter lunch med dig. Jag kommer alltid att kämpa, även om det är för en dag i taget. Jag kommer aldrig sluta att leva!

Varför väljer du att dela din historia på min blogg?

Vi är så många som lever i psykisk ohälsa idag. Vi behöver prata om det för att öka förståelsen och sluta skämmas över det.

Hon är bara 25 år, ändå så klok. Så stor ryggsäck. Ändå så stark och modig. Alla motgångar, ändå så viljestark. Idag bor hon och klarar sig på egen hand. Vänner och pojkvän. Hon älskar sitt jobb på Inda, hon föreläser och inspirerar andra till träning. Hon skrattar, är engagerad och ögonen lyser. Klotet glöder vidare, masken är vacker och hon har bestämt sig för att aldrig sluta leva.

Läs mer om Maja och hennes föreläsning

 

Johanna Ringmyr
Jag sitter rörd och läser återigen Johannas mail som jag fick innan sommaren, när hon knackar på dörren. Hon har ställt bilen lite längre bort och gått sista biten, ifall hon skulle stå i vägen för någon på vår uppfart. Hon tackar ja till kaffe om jag ändå ska ha. Det blir så påtagligt i mötet med henne, att hon inte vill vara till besvär. Hon ursäktar sig om att hon kanske kommer att fälla tårar under vårt samtal. Jag hämtar näsdukar, som tryggt får ligga mellan oss under våra två timmar, där saker och ting klargörs hur hennes liv påverkat henne till att hon idag väljer att inte parkera på vår uppfart.

Vilken är din livshistoria?

Många har nog en idyllisk bild av min uppväxt, men i själva verket var det ett helvete. Mitt första starkaste minne är på nyårsafton när jag är 12 år, då jag och min lillasyster står och drar pappa i varsin arm och ber honom sluta. Ber honom sluta vara dum mot mamma. Morgonen därpå ber pappa om ursäkt och säger att det aldrig mer kommer att hända. Men det blev början av tre år i skräck med ett monster till pappa.

De värsta perioderna var lov, högtider och helger. När man egentligen ska ha mysigt hemma. Ett starkt minne från en påsk jag har är att jag och min lillasyster springer upp i skogen och gömmer en av pappas whiskyflaskor han köpt. För att pappa inte ska bli full. Men han räknar ut det och hotar oss med att han ska döda oss om vi inte tar fram den. Jag kommer fortfarande ihåg den fruktansvärda känslan av hans fotsteg utanför mitt rum.

Jag hade ett mål som barn, det var att få pappa i säng. För då blev det lugnt. Det var inte ofta jag fick det, honom i säng. Istället låg jag ofta vaken till 04.00 för att vaka över mamma som heller inte vågade somna innan pappa gick och lade sig. Sen ringde klockan igen vid 07.00.

Pappas raseriutbrott kom så snabbt. Han blev svart och okontaktbar. Jag fick inget gehör. En gång satt jag i soffan när han plötsligt började slå mig. Min ena syster såg detta och även mamma var medveten. Men det blev en tystad, ingen sa något.

Det säger så mycket om mammas medberoende och det som pågick hemma hos oss. Det var en tystnad, en outtalad hemlighet.  Ingen visste om pappas alkohol- och tablettmissbruk, eller så var det ingen som vågade ifrågasätta det.

Det känner jag som ett stort trauma idag, att ingen vuxen såg. Jag hade ingen att prata med, någon som kunde förklara att det som pågick var fel. Mamma var däremot noga med att säga till oss barn att det här inte var vårt fel. Jag har heller aldrig känt skuld i det.

Skolan var under de här åren min fristad, min trygghet. Många säger efteråt att ”hur är det möjligt, du som alltid var så glad”, men det var ju mitt sätt att hantera det.

Jag tror vi alla tre syskor och mamma hanterade det på olika sätt. Vi hade individuella överlevnadsdräkter på oss, för att klara av en dag i taget.

Jag vet att jag sa till mamma en dag att om inte vi flyttar ifrån den här terrorn och sjuka kontrollbehovet så drar jag.

Min lillasyster tände ett ljus på sitt rum om kvällarna och bad om att pappa inte skulle leva längre.

Det är inte förrän en kväll när min storasyster och mamma är hemma med pappa, och min syster åker på en smäll när hon ska skydda mamma, som allt får en vändning. Pappa går ut och de vet inte om han ska hämta hagelgeväret. Så de springer, flyr ut, gömmer sig i diket längs riksvägen och ringer en nära person som hämtar upp dem.

Här kan vi sluta oroa oss varje dag för om pappa hängt sig i garaget, hur full han ska bli på kvällen, om vad mamma ska utsättas för eller behöva se hennes skräckslagna tårfyllda blick.

Vi kunde börja andas. Börja leva.

Åren går, pappa läggs in både på psykiatrisk avdelning och på behandlingshem, efter hans 12-stegs program så lyckas han ta sig ur sitt långa missbruk. Idag är han nykter alkoholist sedan 15 år tillbaka. Min terapeut idag säger att jag måste skilja på missbruket och min pappa. Det gör att jag väljer att vilja ha en relation till honom. Vi kan prata öppet om traumaåren, han kommer ofta inte ihåg mina starka minnen, men han bekräftar dem. Han förnekar aldrig eller förminskar mig. Han förstår att han orsakat ofantlig smärta. Smärta som jag antagligen kommer att få leva med resten av livet.

Men den värsta smärtan i mitt liv är när telefonen ringer på morgonen den 25 mars 2012. Min lillasyster ringer och undrar om jag hört att mamma gått bort. Mamma. Hon hade omedvetet fått blodförgiftning av en lunginflammation som inte kroppen klarat av. Dygn av skrik, gråt, smärta avlöser varandra. Vet att jag tänkte ”nej inte mamma”, hon som kämpat så och äntligen var nykär. Ta pappa istället. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig igenom den där tiden.

Här mitt i all sorg, kliver pappa in och blir en väldigt viktig person. Även han gråter och skriker av smärta och saknad. På mammas begravning ser jag hans läppar viska ”förlåt” vid hennes kista.

Idag är han en viktig person i mitt liv, men framförallt i mina barns liv. Jag är noga med att de får bilda sig sin egen uppfattning om morfar utan min dömda bild från tidigare år.

Han har visat att vi är viktiga genom att skapa traditionella träffar som julfrukost, luciafirande och grillkvällen på sommaren. Han är till och med barnvakt ibland.

Under mina perioder med utmattning, ångest och depression så har pappa varit ett av de viktigaste stöden.

Det hade jag aldrig trott när jag var 12 år.

När började du prata om mardrömsåren med pappa och vilka var reaktionerna? 

När allt hade börjat lägga sig efter flytten började både min historia och ångest trycka på. Tror jag berättade i början av första året på gymnasiet för mina kompisar. Vet att det var en lättnad, det var skönt att berätta. Reaktionerna var ofta förknippade med gråt och ”men du som alltid är så glad”. Jag vet att jag berättade min upplevelse som praktisk och faktamässig utan känslor. Jag grät inte själv när jag berättade. Det kom långt senare när jag blev tvungen att gräva och känna efter tillsammans med min terapeut.

Hur har de här två starka livshändelserna påverkat dig?

Uppväxten med pappa har påverkat mig väldigt mycket. Framför allt att jag ser faror i mycket. Jag tvivlar och är otrygg i mig själv. Rädslor och ångest. Ångesten har jag burit med mig länge, som ett svart tomt hål rakt in, den kanske jag får lära mig att leva med hela livet. Det har även gjort att jag har noll tolerans för alkohol och att jag kräver att man behandlar varandra med respekt. Jag vill aldrig mer ta skit från män.

Det som påverkat mig mest efter att mamma dog är rädslan över att vem som helst kan försvinna, över en natt. Där finns det inga utvägar, är man död så är man, då kommer man inte tillbaka.

Hur har din uppväxt påverkat andra? 

Att jag kunnat hjälpa många i min närhet, genom deras depressioner eller ångest. Det ger mig väldigt mycket och får mig att växa, när jag med min erfarenhet får möjligheten att stötta andra. I de situationerna känner jag mig både trygg och att jag kan vara mig själv.

Även mina barn har mått dåligt efter att deras mormor plötsligt gick bort, det har känts bra för mig att jag vågat vara ärlig och öppen kring ångest även för dem.

Vad tänker du kring uttrycket ”Ensam är starkast”?

Nej tänker jag, det finns ingen anledning att vara stark ensam. Givetvis är det bra att bygga upp en inre styrka, men inte att isolera sig eller att inte be om hjälp. Hade jag varit ensam genom mina kriser, hade jag inte suttit här idag.

Det sägs att ”det som inte dödar oss gör oss starkare”, stämmer det?

Absolut, man kommer ur krisen med massor av lärdomar. Ibland vill man ge upp, men man kämpar ändå och det ljusnar, och då känner man att vad bra det blev. Människan besitter en oändlig kraft!

Vilket är ditt budskap till livet?

Våga dela med dig! Att våga vara en medmänniska i alla lägen, att våga mötas även i svåra situationer. Lära sig att vara just här och nu och vara tacksam för den man är och får möjligheten att uppleva.

Vilken är din största drivkraft? 

Jag har en vilja av stål att få må bra. Mer och mer att jag gör saker för min egen skull som ökar mitt välmående. Jag vet att jag förtjänar att må bra, att mina barn mår bra, och då måste jag i första hand må bra!

Varför väljer du att dela din historia här på min blogg?

Mamma och jag pratade om att skriva en bok till alla som lever i förhållanden och miljöer av misshandel, för att stärka budskapet om att det finns en vändning. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra genom att berätta min historia, att inspirera till att det är bättre att dela med sig än att hålla igen.

Om jag så bara hjälper en person, så är jag både nöjd och stolt.

Hon har pratat öppet, ärligt och modigt. Jag märker att hon är stark, att hon har grävt och bearbetat. Reflekterat och bestämt sig. Bestämt sig för att ta livet vidare dit hon vill att det ska ta henne. Hon beskriver sin man som sin trygga stadiga fyr, som lyser i mörkret. Hon bekräftar att ensam inte alltid är starkast. Det kanske inte heller hennes pappa var, när han som liten pojke kämpade med sin ryggsäck, även den packad med uppväxt i missbruk och misshandel. Det är den pojken Johanna ser när hon sträcker ut handen. Pojken som även han stod och drog i sin pappas arm och fick ta hand om sin djupt alkoholiserade mamma.

Till Johannas egen blogg

En liten försiktig knackning hörs på dörren och in välkomnas en varm, glad och stark tjej. Amelie. Det syns i hennes ögon. Hon berättar glatt i hallen att hon ska börja folkhögskola till hösten, med inriktning musik. Det bästa hon vet.

Jag blir så nyfiken på denna kvinnas historia.

Vad bär du på för livshistoria?

För snart två år sedan skulle jag åka hem från jobbet och svänger ut från macken. Sen minns jag inte mer de närmaste 40 minuterna förrän jag blir ”väckt” av en brandman. Jag har fått allt återberättat för mig, men jag hade kört på en älg och in i en bergsvägg. Min Atlaskota i nacken var krossad och en kompression på 7:e ryggkotan.  Det är ett under att jag lever säger läkarna.
En del av räddningen var att en traumaläkare kom i mötande bil och som såg olyckan i backspegeln. Så han visste hur han skulle hantera min nacke och rygg. Annars hade jag kanske suttit här förlamad.
Några som inte var lika smidiga var de poliser som kom till platsen och tvingade mig att blåsa i ett alkotest, det gör mig fortfarande förbannad.
Jag låg på sjukhuset i fyra nätter innan jag fick åka hem, men det var kanske då det största helvetet började. Jag skulle påbörja mina 12 veckor i nackställning. Jag plockade fortfarande älghår och glasskärvor från hårbotten, traumatiserad och i chock, behövde hjälp med allt och kärleken i mitt liv lämnar mig. Jag befann mig verkligen i mitt mörkaste. Det fanns stunder där jag önskar att jag inte överlevt olyckan.

Hur har händelsen påverkat dig?

Den har påverkat mig starkt. Att ta vara på livet mer, det kan vända så jäkla fort. Jag har blivit mer känslosam, mer empatisk och lever mig starkare in i andra människors liv idag.

Hur har händelsen påverkat andra?

Min vän Rebecka tog det väldigt hårt, hon hörde av sig hela tiden och fanns där för mig! Henne vill jag verkligen hylla, jag hade inte klarat det lika bra utan henne. Likaså min mamma och syster som betyder så mycket för mig. Idag tar vi vara på tiden tillsammans mycket mer, att prioritera och njuta av den. Livet är verkligen skört.

Det finns ett uttryck som säger att ”ensam är stark”, vad tänker du kring det?

Jag ser det ut två perspektiv. Det ena är att jag gjorde det själv, det var endast jag som kunde ta mig själv vidare i livet. Alla framsteg, tankar och smärta. Framförallt så klarade jag det själv utan mitt ex som valde att lämna mig mitt i allt. Det känner jag som en seger. Att jag är stark utan honom. Starkare utan honom än vad han tror. Samtidigt hade jag inte klarat det utan allt stöd och hjälp från mina föräldrar, syster och Rebecka. Det betydde så mycket för mig.

Vilket är ditt budskap till livet?

Jag fick en andra chans och den vill jag ta tillvara på. Jag vill verkligen visa de jag älskar idag att jag just gör det. Ta vara på livet och se ur det positiva perspektivet.

Det sägs att ”det som inte dödar oss gör oss starkare”, stämmer det?

Ja jag har lärt mig mycket om mig själv, även om jag idag har svårt att lita på killar, så har jag fått en positivare inställning till livet. Jag är så tacksam att det inte var min tvillingsyster som var med om min olycka. Det vet jag inte om jag hade fixat. Det ”bästa” med olyckan är att jag fått se mer klart vilka som är mina riktiga vänner, bland annat mitt ex syster som har stått vid min sida och stöttat mig och dessutom gett mig världens finaste gudson.  Sen finns det dem som vänt mig ryggen. Men de bästa och mest tillitsfulla vännerna och relationerna är förstås kvar!

Vilken är din största drivkraft idag?

Imorgon är en annan dag!

Varför väljer du att dela din historia här på min blogg?

För att visa att även om det är fördjävligt i livet en tid så blir det bättre. Att vara så nära döden och idag kan leva ett så gott som smärtfritt liv. Det finns en kraft som är så stor och som hjälper en framåt!

Amelie är stark när hon berättar, trots att både hon och jag blir berörda ett par gånger. En historia om att vara nära att förlora livet och bli lämnad av sin stora kärlek. Samtidigt. Hon minns fortfarande inte själva olyckan vilket hon gärna skulle önska. Men en sak är säker, hon lever genom sitt budskap, att ta vara på det.  Hon kör bil igen. Hon flyttar för att ägna sig åt det hon älskar allra mest. Hennes ögon lyser och hennes mun ler och skrattar ofta. Hon visar på att hon tar vara på livet som gett henne en andra chans.

Ett möte med Marie blir man både lugn, glad och varm av. Trygg. Hon är inte obekväm eller rädd. Vi sitter tysta en stund. Det är fortfarande bekvämt. Hon är sjuksyster, vilket jag tänker passar henne perfekt. Hon träffar dagligen människor med historier, livsöden och ryggsäckar. 

Jag blir givetvis nyfiken på hennes egna. 

Vad bär du på för livshistoria?

För 16 år sedan förlorade jag mitt barn i magen, vecka 37 + 4. Men under förlossningen höll även jag själv på att förlora livet. Det hade kunnat sluta i en riktig katastrof för min man Peter.

Jag kände en dag att det blev lugnare i magen, men det var ju min första graviditet så jag visste ju inte riktigt hur det skulle vara. Jag hade tidigare skrivit ett arbete om barn som dör i magen, så det låg och gnagde lite i bakhuvudet. Sen ville jag inte säga något. För det man säger högt det är sant.

Så ringde jag barnmorskan som lyssnade efter bebisens  hjärtljud… hon hittade inga…. konstaterade det jag befarade och någonstans redan visste. Navelsträngen hade tvinnats så många varv runt sig själv att det stoppat all tillförsel till bebisen.

De satte igång mig dagen efter och på kvällen var det dags för förlossning. Jag blev rekommenderad att föda vaginalt, hålla honom, se och uppleva honom. Det är bäst för bearbetningen sa läkarna.

Under förlossning tillstötte komplikationer. Jag fick koagulationsrubbning, vilket kan hända (dock en ovanlig komplikation)  när man bär ett barn som inte lever. Jag höll på att förblöda och kände, att nu dör jag.

Men mig räddade de, dessvärre kunde vi inte rädda vår son. Pontus.

Vi skapade minnen av honom. En hårlock, fot- och handavtryck samt hade en namngivning.

Det starkaste minnet är ändå när vi skildes åt på sjukhuset, det glömmer jag aldrig. Det var fruktansvärt att se Pontus åka iväg i korridoren åt ett annat håll.

Det blev en enorm tomhet. Tomheten av att inte ha rollen som mamma även om jag var mamma. Att åka hem utan Pontus. Att inte gå med sin barnvagn och vara med i föräldragruppen på BVC.

För mig blev gravplatsen en viktig plats, där fick jag vara just mamma.  

Hur bearbetade du tomheten?

Jag berättade för alla som orkade lyssna. Sedan hade jag bra hjälp av en präst som jag träffade redan på sjukhuset. Vi pratade mycket om saknaden och sorgen. Både av att inte bli mamma, men även av hans framtid som vi inte fick följa.

Sedan började jag engagera mig i Spädbarnsfonden där vi är många som delar dessa historier, och där vi även fick tillåtelse att skratta och må bra! Att få stöd i att hitta en fortsatt väg framåt.

Hur har den här händelsen påverkat dig? 

Att livet är för dyrbart för att kastas bort. Jag är en riktig höns- och curlingmamma, oroar mig ofta och tittar hellre till dem en gång för mycket. Jag räds heller inte att ställa de svåra och jobbiga frågorna. Jag kan hantera svaren, står stadigt och kan hantera samtal och svåra livshändelser.

Sedan har jag ju fått möjligheten att träffa alla fantastiska människor via Spädbarnsfonden där jag får vara med att hjälpa andra, hålla samtalsgrupper och motivera andra till att gå vidare. Det har stärkt mig.

Hur har den här händelsen påverkat er som familj?

Vi hushåller och samlar på goda relationer, vi ödslar inte energi på det som inte ger. Min man och jag kom starkare ur krisen och våra två barn här på jorden har en brorsa i himlen. Vi firar Pontus födelsedag varje år med tårta och öppnar ett paket vid graven på jul.

Vi är starka tillsammans, känns ibland som att det är vi mot världen.

Hur kände du inför att bli gravid igen efter händelsen? 

Det var blandade känslor. Eftersom min kropp fortfarande inte kommit tillbaka efter traumat så fick jag hormonbehandling som hjälpte igång min ägglossning. Under graviditeten gick jag på täta ultraljud och lyssnade ofta på fosterljuden. Förlossningen gick jätte bra, även där rekommenderades jag att föda vaginalt för bästa bearbetning, det är jag glad för.

När jag fick vår dotter så var det först då jag förstod vad jag förlorat två år tidigare. Värst var det första månaderna hemma. Jag och min man sov och vakade över vår dotter i skift. Jag var jätte rädd att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den rädslan avtog markant med vår son några år senare.

Med båda barnen ville jag inte gå över vecka 37 så då blev jag igångsatt. Det märkliga var även att vår son, tredje barn, blev beräknad till Pontus födelsedag.

Det finns ett uttryck som säger att ”ensam är stark”, vad tänker du kring det?

Det tror jag inte på. Jag tror man behöver sin chaufför på livsbussen när man inte är kapabel att köra den själv. Sen behöver man en dosa ”jävlar anamma” själv givetvis, och med det kanske man klarar sig stark en stund, men inte särskilt länge.

Det sägs att ”det som inte dödar oss gör oss starkare”, stämmer det?

Det håller jag med om. Livet rustar oss med det vi klarar av även om vi inte önskar erfarenheten. Men jag tycker att det är viktigt att använda oss av den, för sig själv och andra.

Vilket är ditt budskap till livet?

Att ta vara på det!

Varför väljer du att dela din historia här på min blogg?

För att det kanske kan hjälpa någon att berätta, ta hjälp och gå vidare! Ensam är inte stark, vi behöver varandra.

Hon säger att hon inte längre är rädd för svåra samtal. Det märks. Hon har hjälpt andra i samma situation under många år. Än idag, 16 år senare, tänker hon ofta på Pontus. Även om det inte längre är varje dag. Hon tänker på kärlek mer än saknad. Hon behåller traditioner. Hon finns vid graven varje år den 16 september kl. 20.59, som mamma till sitt tredje barn.

 Läs mer om spädbarnsfonden här